Jag såg dokumentären om Stina Stoor och den fick mig att tänka på två saker. Var man vill vara och hur man minns.
1. Var man vill vara
Dokumentären växlar mellan Stina Stoors hembygd Balåliden i Västerbotten, och ett palats i Istanbul där hennes man jobbar. Alltså: ensamma hus omringade av tyst skog kontra hus omringade av hus och åter hus, trafik och höga böneutrop.
Båda dessa skrämmer mig. Och ändå bestämmer mitt huvud att jag måste välja.
Det värsta jag kan tänka mig är att åka till typ New Dehli, Peking, Mexico City, Istanbul, you name valfri gigantstad. Jag skulle få fullskalig panik. Att inte se annat än bebyggelse så långt ögat når ger mig klaustrofobi.
Det ensamma huset i skogen ger mig inte klaustrofobi, utan något annat. Kanske bara vanlig mörkerrädsla. Åtminstone någon annan måste veta att jag finns. Jag måste veta att åtminstone någon annan finns.
Jaha. Det jag skulle komma till var att jag ändå väljer huset i skogen. Men nu behövde jag hejda mig. Det här var för svårt.
Granne till min killes stuga i Ångermanlands inland är en äldre krum kvinna. Hon bor ensam i ett stort vitt hus med utsikt över sjön. Det är inte helt ensamt, det är en liten by vi pratar om. Men huset är stort och hon är liten och lägdorna stora mellan husen. Hon har alltid teven eller radion på hög volym när vi hälsar på. Hon bjuder på kokkaffe och köpenesbullar med glasyr hon blandar till av florsocker och vatten i en kopp. Hon vill sitta och prata rätt länge innan hon plockar fram fikat. Jag har lärt mig att det beror på att när kaffet är uppdrucket brukar folk börja resa på sig och tänka på refrängen.
Av någon anledning är det henne jag föreställer mig själv som. Ensam i ett stort hus. För mycket sötsaker. Teven på. Glad för varje litet besök. I alla fall en (1) liten granne som alltid är att lita på, som skottar vägen, som frågar vad som behövs.
En dag kanske jag faller i trappen och dör men jag slapp i alla fall sitta på ett hem.
2. Hur man minns
Stina Stoor är av en annan sort än sin mamma. Stina har ett allvar, mamman skrattar jämt. De älskar varandra men minns olika. Bortsett från den största oenigheten – huruvida Stinas pappa betedde sig illa – så konstaterar mamman helt enkelt att hon bara minns det bra. Och det måste man såklart göra om man har det sinnelag hon verkar ha, annars skulle man inte kunna ha det.
I min relation är jag Stina och min kille hennes mamma. Saker i vår historia som jag minns glasklart och som blivit pusselbitar i hur jag förstår den, finns inte längre hos honom om jag inte påminner. De har runnit av honom och han har istället satt dit något annat, ljusare.
"Det retar henne lite när jag inte minns det dåliga, men för mig är det jättebra!" säger Stinas mamma med skratt i ögonen.
Precis så. Min kille har en grundnöjdhet, en förmåga att göra det bästa av allt. Jag har en grundmissnöjdhet, en förmåga att göra det värsta av allt. Jag måste aktivt välja att blunda och minnas det som är bra, för att det inte ska drunkna i de – oftast pinsamt små – grejer som inte är det.
Som nu, jag har en kväll, en natt och en morgon helt för mig själv. Som jag längtat efter. Drömt om. Så länge. Och nästan allt jag kan tänka på är barnets ledsna armar mot mig och hennes förvirrade "maa-ma?" innan jag gick.
Vad kommer jag minnas? Att jag fick promenera i vårkvällen och lyssna på podd, titta på en hel dokumentär som jag valt själv, skriva länge, läsa i sängen, somna själv, sova tills jag vaknar, göra och äta frukost i lugn och ro.
Eller att jag lämnade mitt barn när hon trodde att jag skulle vara kvar, för att hon inte kan tro annat.