söndag 30 april 2023

bredden höjden och djupet

 En spänd och illamående men trots detta odramatisk tågresa senare befinner vi oss hundra mil hemifrån. Koltrasten, som jag ansträngt mig för att få höra där hemma, sjunger oavbrutet här. Tulpanerna blommar i min systers rabatt och mitt barn tar med oerhörd respekt sina första steg på grönt gräs. Van vid snö och asfalt hoppar hon hellre upp i mormors famn och tuggar på en grankvist.

När jag var liten och vi reste bort, hatade jag att komma fram i mörkret. Obehaget att inte se var man är, lättnaden att vakna nästa morgon, dra bort gardinerna och tvinga det nya landskapet att ge sig tillkänna, äntligen kunna orientera sig i det. 

Ungefär samma känsla fick jag igår när vi kommit fram, trots att jag varit här förut och trots att kvällen var ljus. Jag vaknade på natten och lyssnade efter okända ljud. 

Det har lagt sig nu, jag har landat. Men när jag åker genom stan eller går genom det för mig okända villakvarteret smyger en viss kusinen från landet-känsla upp bredvid mig. Fönstren jag tittar in i, trädgårdarna jag passerar: i dem finns människor. Flera stycken i varje. Grupper med individer som lever sina liv här, så långt från mitt. Och det känns plötsligt så trångt. Inte så mycket fysiskt som mentalt. Varenda en av dem har sitt syfte, sina brister, sin agenda, sina känslor. De är någonstans, de ska någonstans, de vill någonting. Jag skulle kunna stanna dem, en efter en, och få ett helt liv. På bredden och höjden och djupet och allt.

Allt i dem är lika stort som allt i mig, hur finns det plats? 

fredag 28 april 2023

hej hej hej

 Sitter och tittar ut genom de stora fönstren hos mina föräldrar. Två veckor sen sist. Snön är nästan borta, sundet fullt av vårfåglar. Pappas tunga gång på trägolvet ger utslag i babyvakten som ligger hos barnet en trappa ner. Den lilla apparaten blinkar rött, men hon ligger still, raklång på mage, de små fotsulorna öppna mot taket. Hej hej hej, sa hon innan hon somnade.

Jag vill också vara en vårfågel. En skäggdopping kanske. Vara ett med vårkvällen utan att veta om det. Glida runt i ett vatten, dyka in i den darrande speglingen av en gran. Det där välgörande lugnet under ytan, flytande tystnad i öronen.

Mitt liv handlar om sömn. Sömnen jag inte får, sömnen jag inte tar, hur det påverkar allt. Jag hade inte förstått hur viktig den var. För att den inte var så viktig. 

Hela morgondagen ska spenderas på tåg. Ett barn ska roas, sövas, matas. Jag är trött i förväg. Tittar ut på vattnet igen, det var rosa, nu är det blått, snart svart.

tisdag 25 april 2023

beroendet

Min syster skrev att hon bara nyligen börjat släppa självständigheten som försvarsmekanism och tillåta sig själv att känna sig beroende. Hennes kille reser bort, och på mobilskärmen ser hon plötsligt med saknad på det lilla animerade planet som visar var hans flight befinner sig på vägen över Atlanten. Förut hade det fått sticka till lite vid avskedet, men sen var det dags att rycka på axlarna och gå vidare.

När min kille för länge sen åkte ännu längre bort klev jag in i vår tomma lägenhet och grät i mörkret. Sedan kämpade jag mig igenom veckorna som kom, tills han kom hem igen. Och skammen, den ständiga följeslagaren, var såklart samtidigt med på ett ganska stort hörn. Skammen över att inte rycka på axlarna, över att ha lagt så många ägg i samma korg. Över att inte klara mig själv. Över att vara en sån tjej.

För något år sedan såg vi på serien Olive Kitteridge. Efter några avsnitt var jag tvungen att utbrista "men VARFÖR är han fortfarande tillsammans med henne?" 

Kort, onyanserad bakgrund: Olive Kitteridge är en kärv, deprimerad lärarinna. Kall, framför allt mot sin man. Ärlig på det dåliga sättet. Att göra sig till eller dalta med någon är inga alternativ.

Hursom, jag utbrast alltså "VARFÖR är han fortfarande tillsammans med henne?" efter den trehundratjugofjärde uteblivna ömhetsgesten eller syrliga kommentaren. 

"Kanske för att han tycker om henne," sa min kille. Som om det inte vore något konstigt med det. 

Sen läste jag en recension av boken som serien är baserad på, och recensenten skrev att visst kan Olive uppfattas som kärv, hård och som att hon inte förtjänar sin positiva man. Men utan honom hade hon kanske gått under. Han är hennes livlina, hennes ljus. 

Och kanske vill han vara det? föreslår alltså min kille.

Plötsligt förflyttas ljuset från varför mannen stannar hos Olive, till varför Olive stannar hos honom. Plötsligt handlar det om beroende. 

I en suddig, suddig spegel kan jag spegla min relation i Olives. Jag kan bete mig, men jag strör inte ömhet omkring mig, jag är inte peppig, jag tycker att mycket är besvärligt, jag blir lätt irriterad, jag himlar med ögonen, jag ifrågasätter, jag ser våra olikheter, ofta besväras jag av dem.

Varför stannar jag då? För att han är, kanske inte min livlina, men någon typ av lina. Han är mitt ljus. Han har kommit in med ljus i mitt liv, och kanske vet jag inte hur jag ska hantera det riktigt? Hans sinnesstämning påverkar min, orimligt mycket. Jag skäms över det, men det är så. Jag behöver honom. Jag driver med honom när han är intill, men när han är borta är tomheten skrämmande. 

Jag har avundats min systers, och andras, självständighet. Jag gör det fortfarande. Därför var det skönt att höra att den till viss del är ett försvar mot (det ofrånkomliga?) beroendet. Samtidigt unnar jag henne beroendet. Det finns något i det. 

måndag 24 april 2023

det funkar inte så

 På kvällarna kan det kännas som att vara i mål. Min kropp är nätet och medvetandet har äntligen landat bakom mållinjen, där det ska vara. Under dagen har det dribblats med, hamnat utanför planen, fällt någon, varit nära mål för att på en millisekund skjutas så långt från mållinjen som möjligt. Börjat om igen. Ständigt i rörelse.

Hela första året som förälder har jag omedvetet undrat när jag ska vara klar. Jag har sett en mållinje framför mig som skjutits fram och fram och fram. Och jag fattar nu, det är små innebandymål uppställda lite huller om buller över hela planen, och dem får jag nöja mig med. 

Jag ska sluta med sportmetaforen nu. Men jag vill att killarna ska fatta också. 

Jag vill alltid bli klar. Med allt. Att lämna någonting bakom mig är min bästa känsla. Att bli av med. Att släppa. Att slippa. När jag vet att någonting snart tar slut kan jag göra något bra av det, njuta av det, inte ta det så jävla allvarligt. Det låter som att jag skulle vara förfärlig på relationer, men jag är stenbock va, tydligen otroligt lojal. Kanske är det därför det är så otroligt skönt när jag faktiskt får släppa, ett jobb, en utbildning, en uppgift, en dag, och inte längre behöver låtsas att jag är dedikerad. Inte längre behöver pleasa min personlighet.

Livet ser jag som att när det tar slut, är jag fyra år igen. Och där skall jag förbli. För alltid i leken, för alltid omsluten av någon annans omsorg, för alltid förskonad från de svåra besluten. 

Jag väntar på den där dagen, på riktigt gör jag det. Måste kontinuerligt påminna mig själv om att det inte funkar så.

söndag 23 april 2023

ärvd ängslighet

 Om jag hör ett högt ljud, en smäll, en krasch, så rycker jag till och drar högt efter andan. Det behöver i själva verket inte ens vara ett högt ljud, det räcker med ett ljud. Ett bara aningens oväntat ljud. Jag gör det om jag tappar en gaffel i golvet, när brödet skjuts upp ur rosten.

"Har du alltid reagerat så starkt..?" frågar min kille lite försiktigt. Så oproportionerligt starkt, är vad han egentligen menar.

Han fiskar lite efter huruvida det är genetiskt, eller om det är något som någon har lärt mig och som jag i min tur kan lära barnet. Lättskrämdheten. 

Jag säger att det är min roll på savannen. Det är jag som varnar er andra för lejon i buskarna. Ni kommer att tacka mig. Och så berättar jag igen hur pappa på valborgsmässoafton behövde gå undan med mig från majbrasan, eftersom de andra barnen smällde smällare. Istället satt vi på en mossig häll och tände små eldflugor, som bara lyste i luften utan minsta ljud. Smällaresmällarna på hanterbart avstånd i fjärran.

Ibland drömmer jag om en motsvarighet till den platsen, där jag inte behöver vara på spänn. Där det som stör pågår i periferin utan att beröra. Världen, människorna, deras eventuella åsikter och tankar. En plats där mitt sätt råder.

Jag fikade med min vän och hon sa att hon kommit till punkten då hon inte längre bryr sig, inte ligger vaken på natten över saker hon sagt, inte ältar, bara gör det som känns rätt. Jag berättar var på den resan jag befinner mig: när jag var på restaurang senast hällde servitrisen upp den första lilla klunken vin för mig att provsmaka. Jag smakade, och hörde mig själv säga "nej, det här tyckte jag inte om. Jag vill prova ett annat" för första gången någonsin.

Där befinner jag mig, på vägen mot besvärligheten. 

Vem är det som går och går och aldrig kommer till besvärligheten. 


torsdag 20 april 2023

förmodligen känslor

Det jag mest av allt behöver är sällskap. Ändå tackar jag nej till att dyka upp hos en vän, för att det var en tid som skulle innebära att barnet kommer att ha sovit "för lite" på förmiddagen. Klipp till att barnet sover "för lite" ändå. Hon vaknar av mitt högljudda sopande, är uppenbart fortfarande trött men lyckas se hörsnäckan i mitt öra och vaknar till av nyfikenheten och sen är det kört. Jag försöker söva om och det går nästan men precis ändå inte och jag kokar inuti. Någonting rinner över och kommer ut som tårar och jag måste gå ut ur rummet och ställa mig utom synhåll. Världens sämsta mamma står och knyter nävarna bakom den röda byrån. Ett frågande barn ensam i sängen.

Jag skriver till pappan att jag kanske inte klarar den här dagen, den här kvällen, den här natten. Du kanske måste komma hem.

Men såklart skärper jag mig. Värmer rester. Barnet ser mina tårar men jag håller henne, försöker att inte gå under av samvetet. Vi äter och går ut. Tack för ut. Vad vore jag utan ut.

Det är 15 grader och snöhögen som alltid stått i vägen för trafikspegeln vi alltid stannar vid är nästan helt borta. Men att vinka till spegeln är inte lika roligt längre. På ramsa med din bebis-träffen på biblioteket rumlar hon runt i rummet när de andra små sitter snällt hos sina mammor. Min bebis är visst stor nu. 

Jag dricker min kaffe vid älven medan hon äter grus och står i vägen för cyklister och tjejer med välstrukna jackor, välstruket hår, välstruken hy. Jag har friluftsbyxa (igår hade jag tajta svarta jeans och fick säga nej till barnets alla inviter att vara med i leken, läxa lärd).

Hon offrar sina bananpannkakor till kajorna och somnar sen i vagnen, vaggad till trafikljud och måsskrän.

Jag går i frid och skriver motvilligt till barnets farfar att han gärna får komma och leka med barnet ute senare, så att jag kan laga middag i lugn och ro. Motvilligt, inte för att det är något fel på farfar, utan för att det är svårt att be om tjänster. Men en timme känns hanterbart, jag behöver inte ge några instruktioner mer än: hon kanske sätter sig i en vattenpöl och det är ok. 

Jag vet fortfarande inte riktigt vad det var som rann över. Förmodligen känslor. Trötthet, tristess, skam, oro, längtan.

När ska jag ta tag i dem.

tisdag 18 april 2023

hit med mitt skitsnack

 För något år sedan hade jag ett nyårslöfte att jag skulle vara mer besvärlig. Säga vad jag tycker, känner, vill. Komma sent. Banga ur. Inte vänta på andra som jag egentligen inte orkar vänta på. Istället för att anpassa mig, stryka medhårs, härda ut, för att inte missa eller riskera en social kontakt. 

Jag lyckas en period. Och så faller jag tillbaka.

Jag hör mig själv gå bredvid en granne och humma med när hon säger att det är väl för jävligt att man inte får lägga upp den första tiden med sitt barn som man vill, vissa män kanske inte kan ta föräldraledigt! Kanske håller jag med henne till viss del (även om det där sista lämnar vissa frågetecken), men måste jag ändå humma med så engagerat? Kan jag inte åtminstone ge mig själv tid att tänka ut och häva ur mig orden "jag tycker ändå det finns något bra med att ett antal dagar är vigda åt pappan"?

Och den här människan har jag inte ens för avsikt att ha en relation med. Eller har jag det? Hon har en gullig hund som min dotter klappar.

Jag hör mig själv sopa upp det människor runt mig säger om sig själva, om det är det minsta negativt. Sopa upp det, blåsa av det och ge tillbaka det till dem, gnistrande rent. Som om jag är den som måste upprätthålla deras goda självbild, bara för att upprätthålla min egen? Självbilden som den ofarliga, lite genomskinliga, okontroversiella. För att inte skada, till varje pris inte skada.

Under hela mitt liv har jag aldrig hört ett – (förutom visst onödigt explicit) – skitsnack om mig själv. Det är inte ett skryt. Jag har inte haft en aning om vad andra människor tycker. Jag har det fortfarande inte. Har liksom ingenting att hänga upp mig själv på. Vem jag är i andras ögon. Det bra, det dåliga. Någon sorts samlad bild som jag tänker mig att många andra har?

Jag är så otroligt nyfiken. Vad har ni sagt bakom min rygg, fram med det.

I gymnasiet var en tjej med när några killar i klassen hade någon sorts genomgång av tjejerna. Antingen försökte hon förskona mig, eller så var det hon sa efteråt sant: "Nej, de sa typ ingenting om dig, Ida." Och det säger kanske allt?


måndag 17 april 2023

hennes lilla andedräkt

Idag har två saker skett i mitt lilla, lilla liv. 

1. Min ungefär lika bra hälft jobbar kväll och natt, middagstiden kom, jag hade planerat enklaste enkla för att hålla det enkelt. Vips så finner jag mig själv stekandes korv samtidigt som det lilla, lilla barnet leker koncentrerat med något på köksgolvet. Hon har öppnat två lådor, hittat en bunke, en visp och en trägaffel. Vispen och trägaffeln har hon lagt på ett grytunderlägg, och nu placerar hon bunken uträknat och varsamt upp och ner på grytunderlägget. Hon tittar triumferande upp på mig. Jag förstår inte vad som hänt, men jag förstår att det är stort och uppmuntrar därefter. Så förbereder jag mig på att hon ska glömma sitt verk och sträcka händerna mot mig. Men hon återgår. Spenderar långa minutrar med att försöka bita av sugkopparna i botten på en mixerskål.

Plötsligt är hela middagen klar och jag har haft min kropp för mig själv hela tiden.

Samma sak utspelar sig när jag stökar undan. En nalle ska bäras runt på, ett snöre ska undersökas. Jag håller andan.

2. När nattningen pågår övergår de slumpmässiga ljuden som tvångsmässigt skjuts ut ur mitt barns mun till endast: paaaappa, pappa! paaappaaaaa, pappapappa, paaaaappa, pappa! 

Och jag känner en förskjutning. Någonting från min planhalva glider över några snäpp till hans. Ett gnissel hörs, ett tecken på att någonting som i alla fall påminner om jämvikt finns inom räckhåll. 

Det finns ett vemod i det, för aldrig har jag väl varit någons nummer ett som jag är hennes. Vi är ju nästan samma fortfarande, tänker jag när jag äter upp en halvtuggad haricot verts som hon räcker mig, eller när hennes mun omsluter min näsa och jag känner hennes lilla andedräkt fylla upp den. Vilken annan andedräkt hade jag låtit komma så nära utan att rygga. Vems begagnade haricot verts hade jag svalt. 

Här har vi någon som gillar sin mamma, brukar min kille säga när hon lägger kinden mot min axel.

Ja, hon är ju så illa tvungen, kan jag tänka. För så är det ju. Vad mycket skit jag skulle kunna göra, och hon skulle lägga sin lilla sökande kind där ändå. Det är för sorgligt. 

Men än så länge tycker jag att jag förtjänar den ganska bra. Så bra att den lilla kinden söker andra axlar, och det är så fruktansvärt, fruktansvärt skönt.

söndag 16 april 2023

tre och en halv tanke

 För första gången på länge blev skrivandet för svårt. Jag tog mig an ett för svårt ämne. Något jag trodde skulle bli lätt att skriva om blev komplicerat. För mycket av den yttre världen behövde komma in, jag behövde tycka något, försvara något. Kunde inte bara gräva fram ofarligheter ur mitt eget huvud. Så jag får återkomma till det. Det handlade om utrymmet att älska någon som inte är älskvärd. 

Under tiden hade jag tänkt lata mig med någon lista, men hittade ingen som inte kändes hundra procent fånig och vem i hela världen bryr sig. Så nu listar jag bara tre saker jag tänkt på.


1. Jag har börjat notera flickor i 7-12årsåldern. En kategori människor jag inte ägnat en tanke åt på flera år. Jag ser dem på badhuset, huttrande i sina baddräkter, i grupp, med blickarna utåt och inåt samtidigt på flickors (kvinnors) vis. Hur deras samtal i duscharna ändrar karaktär från något ganska djupsinnigt till det ytligast ytliga, fånigast fåniga. Min dotter ska bli en sån (om hon inte vill något annat), och jag kan inte förstå det.

2. Jag såg en kortis på den nya Yrrol/Lorry/whatever-serien, och oavsett vad jag tyckte om den och att det är humor, så kände jag en längtan efter mer kultur som skildrar medelålders och äldre människors liv på ett sätt som inte fokuserar på att de är just medelålders och äldre människor. Det bästa jag själv stött på hittills är Anneli Furmarks seriealbum Gå med mig till hörnet. Jag vill ha känslorna, intrigerna, tankarna, med dem som huvudpersoner, inte som någons mamma eller morfar.

3. Jag ser lite förstrött på filmatiseringen av Samtal med vänner. Jag läste för längesen på Underbaraclaras blogg att både hon och många av hennes läsare verkar tycka att kärlekshistorien mellan Frances och Nick är särdeles färglös och utan kemi. Själv är jag otroligt förtjust över att få se en tillsynes färglös kärlekshistoria som ändå är en uppenbar kärlekshistoria. En mer lågmäld, tafatt kärlek som inte försöker imponera. En kärlek som inte beskrivs på det gängse storslagna sättet. 

3b. Jag började också se Gift vid första ögonkastet igår, och förundras som alltid över deltagarnas Disneyförhoppning om kärleken. Om kärleken som den sista pusselbiten. Jag förundras samtidigt över experternas övertygelse om att attraktion och kärlek kan uppstå bara man harvar på och öppnar upp och jobbar med sig själv. Jag tror inte på något av det. 



fredag 14 april 2023

nåt om gud

 I min mobilanteckning med rubriken "att skriva om" står som nummer fyra "nåt om gud".

Efter en kommentar under inlägget om hur jag sjunger samma vaggvisa om och om igen började jag fundera på vad jag ska fylla på min nattningsrepertoar med. Då kom jag att tänka på psalmen Sjung lovsång alla länder. Jag kallar den lite slarvligt för Taizésång, eftersom den är skriven i kommuniteten Taizé. Jag har sjungit den många gånger, och vaggats in i trygghetskänsla av det repetitiva, i kombination med kyrkorummet jag befunnit mig i.

Jag är uppvuxen med en kristen tro. Har läst aftonbön om kvällarna, sjungit i en kristen kör hela min uppväxt, varit aktiv i kyrkans ungdomsverksamhet. Där fanns en präst som ibland höll i samtalskvällar med oss, under olika teman. Jag älskade det formatet. Han ställde existentiella frågor, och vi fick sitta uppkrupna i den – som jag minns det – gigantiska soffan och bara tänka och diskutera sådant som man (jag) gick omkring och tänkte på, men utan ord. Han skapade en plats där det inte var konstigt att grotta ner sig, vrida och vända. 

Och så dog han. Inte ens 40 år gammal. Jag tror min tro dog med honom, för kvar finns den inte.

Men det går inte att skaka av sig något som varit med och byggt ens person. Jag minns hur det känns att tro, men dörren är stängd. Genom den kan ändå saker sippra ut. Sjung lovsång alla länder, till exempel.

Min kille är oerhört bra på att vila, och försökte i början av vår relation introducera att vila kanske mitt på dagen. Alltså vila så som att faktiskt lägga sig i sängen, under täcket. Som om det var dags att sova. Nu förstår jag att det inte är min grej, om jag inte är dödstrött, men då ville osäkra lilla jag ändå försöka. Jag hade också svårt att ligga kvar länge på morgnarna, fast jag tänkte att jag borde, för det är väl mysigt? I alla fall: det enda som funkade för att jag faktiskt skulle palla att ligga kvar var att i huvudet sjunga olika Taizésånger. Jag tvångsmediterade alltså. Jag har gjort så mycket konstigt.

Det här skulle ju handla om gud. Men det verkar inte bli nåt av det.

Eller kanske. När jag var liten tyckte jag att jag liksom hittade gud om jag fokuserade på en punkt precis ovanför dörrkarmen i mitt rum. Jag föreställde mig också hur han stoppade om mig när jag hade svårt att sova. Jag har fortfarande bilden i huvudet, hur någon sorts diffus gestalt rättar till mitt täcke. 

Under en andakt på platsen där jag konfirmerades, slogs jag plötsligt av insikten hur märkligt jag tyckte att det var att vi alla satt i ett rum och liksom fokuserade på något annat än varandra. Vi sökte trösten hos någon som inte syntes, istället för hos varandra. Vi skulle tacka någon annan för varandra, istället för att tacka, ja, varandra.

Banalt kanske. Men när insikten var insedd var det svårt att gå tillbaka. Den platsen hade också något av en självbild som var typ "här får alla vara sig själva". Men jag fick inte det. Eller, det fick jag väl visst, men det funkade inte så bra. Och jag såg ju att det funkade ännu sämre för andra. På den här platsen fick jag ångest för allra första gången. Jag satt på toalettgolvet och hyperventilerade i känslan av utanförskap. Jag minns hur min mamma lutade pannan mot bilsätets huvudstöd när hon och pappa hade kört mig därifrån, och jag fortfarande hulkade i baksätet. En rörelse av hjälplöshet som jag inte förstått vidden av förrän nu, när jag själv är mamma.

Så nej, sammanhanget där gud skulle vara centrum var inte mitt sammanhang. Jag gled bort och har väl inte hittat något som fyller tomrummet, om det ens finns något.

torsdag 13 april 2023

var vill man vara och hur minns man

 Jag såg dokumentären om Stina Stoor och den fick mig att tänka på två saker. Var man vill vara och hur man minns.

1. Var man vill vara
Dokumentären växlar mellan Stina Stoors hembygd Balåliden i Västerbotten, och ett palats i Istanbul där hennes man jobbar. Alltså: ensamma hus omringade av tyst skog kontra hus omringade av hus och åter hus, trafik och höga böneutrop. 

Båda dessa skrämmer mig. Och ändå bestämmer mitt huvud att jag måste välja. 

Det värsta jag kan tänka mig är att åka till typ New Dehli, Peking, Mexico City, Istanbul, you name valfri gigantstad. Jag skulle få fullskalig panik. Att inte se annat än bebyggelse så långt ögat når ger mig klaustrofobi. 

Det ensamma huset i skogen ger mig inte klaustrofobi, utan något annat. Kanske bara vanlig mörkerrädsla. Åtminstone någon annan måste veta att jag finns. Jag måste veta att åtminstone någon annan finns.  

Jaha. Det jag skulle komma till var att jag ändå väljer huset i skogen. Men nu behövde jag hejda mig. Det här var för svårt. 

Granne till min killes stuga i Ångermanlands inland är en äldre krum kvinna. Hon bor ensam i ett stort vitt hus med utsikt över sjön. Det är inte helt ensamt, det är en liten by vi pratar om. Men huset är stort och hon är liten och lägdorna stora mellan husen. Hon har alltid teven eller radion på hög volym när vi hälsar på. Hon bjuder på kokkaffe och köpenesbullar med glasyr hon blandar till av florsocker och vatten i en kopp. Hon vill sitta och prata rätt länge innan hon plockar fram fikat. Jag har lärt mig att det beror på att när kaffet är uppdrucket brukar folk börja resa på sig och tänka på refrängen.

Av någon anledning är det henne jag föreställer mig själv som. Ensam i ett stort hus. För mycket sötsaker. Teven på. Glad för varje litet besök. I alla fall en (1) liten granne som alltid är att lita på, som skottar vägen, som frågar vad som behövs.

En dag kanske jag faller i trappen och dör men jag slapp i alla fall sitta på ett hem.

2. Hur man minns
Stina Stoor är av en annan sort än sin mamma. Stina har ett allvar, mamman skrattar jämt. De älskar varandra men minns olika. Bortsett från den största oenigheten – huruvida Stinas pappa betedde sig illa – så konstaterar mamman helt enkelt att hon bara minns det bra. Och det måste man såklart göra om man har det sinnelag hon verkar ha, annars skulle man inte kunna ha det.

I min relation är jag Stina och min kille hennes mamma. Saker i vår historia som jag minns glasklart och som blivit pusselbitar i hur jag förstår den, finns inte längre hos honom om jag inte påminner. De har runnit av honom och han har istället satt dit något annat, ljusare. 

"Det retar henne lite när jag inte minns det dåliga, men för mig är det jättebra!" säger Stinas mamma med skratt i ögonen. 

Precis så. Min kille har en grundnöjdhet, en förmåga att göra det bästa av allt. Jag har en grundmissnöjdhet, en förmåga att göra det värsta av allt. Jag måste aktivt välja att blunda och minnas det som är bra, för att det inte ska drunkna i de – oftast pinsamt små – grejer som inte är det.

Som nu, jag har en kväll, en natt och en morgon helt för mig själv. Som jag längtat efter. Drömt om. Så länge. Och nästan allt jag kan tänka på är barnets ledsna armar mot mig och hennes förvirrade "maa-ma?" innan jag gick.

Vad kommer jag minnas? Att jag fick promenera i vårkvällen och lyssna på podd, titta på en hel dokumentär som jag valt själv, skriva länge, läsa i sängen, somna själv, sova tills jag vaknar, göra och äta frukost i lugn och ro.

Eller att jag lämnade mitt barn när hon trodde att jag skulle vara kvar, för att hon inte kan tro annat.

onsdag 12 april 2023

triggervarning: ett präktigt inlägg

 Läste hos En titel om att behöva oceaner av tid. För att komma igång med det där som inte måste göras. Skriva till exempel.

Jag känner igen mig. Uttråkningen som måste till för att ta sig någonvart. Och är man inte en otroligt rastlös eller lättuttråkad person är det verkligen oceaner av tid som måste till. Hon skriver att det förmodligen är småbarnslivets fel, och det är det ju. Det är så märkligt, småbarnslivet, eftersom det kan bestå av just oceaner och åter oceaner av tid, men samtidigt ingen tid alls. Uttråkningen finns, rastlösheten finns, men tiden finns inte.

När jag gick en fotolinje på folkhögskola var tid det enda som fanns, eftersom det, som vanligt, gick trögt med det sociala för min del. Så jag gjorde det man ska göra. Jag höll på. Bokade fotostudion och tog helt bisarrt dåliga fotografier. Sprang runt i skogen med stativet. Stod i olika fåniga positioner. Fotade träd (side note: man har tydligen en bra relation till sin far om man fotar mycket träd, sa min ganska pretentiösa lärare). 

Ändå lärde jag mig i princip inget om tekniken. Men jag utvecklade ett uttryck och tog emot stipendium för mina bilder vid årets slut (jag gillar bara att påminna mig själv om det). Den nördigaste killen i min klass började fundera på vilka blixtar och kameror och tillbehör jag kunde få för pengarna. Jag vet faktiskt inte vart pengarna gick. Inte till någon blixt i alla fall. 

Jag var ensam mycket de efterföljande åren, och för att hantera ensamheten och ångesten (när jag inte ringde mina föräldrar och grät) fotade jag, och skrev. Majoriteten skräp, en handfull om inte guld så i alla fall nåt som glimmade lite.

Sen kom instagram. Och jag fortsatte fota, men inte med något driv bakom. Bara för att det var enkelt. Uttråkningen var ju så lätt att komma runt. Förlåt för tidens vanligaste spaning, men den är ju också sann.

Utan instagram blir det annorlunda. Att jag ens skriver ett app-namn med liten bokstav som om det vore... ja, vadå? En självklarhet, en del av livet och kroppen. 

Smartphonebeteendet finns såklart kvar. Nu läser jag bloggar istället, går in i någon grupp på facebook då och då, läser tidningen. Skillnaden är bara att det finns ett slut. Och att jag inte har en aning om vad folk pysslar med förrän jag faktiskt frågar. Jag har inte huvudet fullt av saker jag inte behöver ha huvudet fullt av. En typ av ocean breder ut sig, inte av tid men av plats.

 


tisdag 11 april 2023

nu har jag det

Sov alla, sov alla
vågor på vida havet nu
Sov alla, sov alla
havets vindar nu
Vågor och vindar
som på havet bo
Nu har dom alla
snart gått till ro

Jag räknade ut att jag sjungit den vaggvisan minst tusen gånger nu. Alltså verkligen minst. Och först idag förstod jag att det är en uppmaning. Till vågorna och vindarna alltså. Inte en uppmaning att sova till alla i största allmänhet, som jag trodde, och sen bara en uppmålad bild av vågor på vida havet. För stämningen.

Den kommer ur mig automatiskt nu, jag behöver inte tänka. Jag har blivit en speldosa. Kan sjunga den nonstop i en timme. Okej, en halvtimme. Efter det måste jag bryta och andas i fyrkant, och sen kan jag ta upp den igen. Ibland slutar jag och byter till att djupandas högt, mest för min egen skull, men det låter också lite som vågor på vida havet. Brus. 

Kanske att visan bara stressar henne nu? Men vad ska jag göra istället? Att bryta en vana är för pinsamt svårt. Man skulle ha för vana att bryta vanor.

Det här inlägget är inte på väg någonstans. Jag är snart tillbaka i föräldraledighetsvardagen efter påsken. Jag är trött på att skriva blogginlägg i telefonen, märker hur mycket sämre det blir. 
Jag längtar kopiöst mycket efter ensamtid, vilket känns tråkigt när man inte träffat sin partner på en vecka. Jag får så mycket avlastning här och samtidigt är det bara jag som har allt i huvudet, bara jag som ska ta besluten. 

Samtidigt, att se mitt barn tryggt med alla tre i min ursprungsfamilj är en lycka. Hon sträcker armarna mot dem. Letar efter dem när de är borta. En stor, stor del i min längtan efter barn var just detta. Och nu har jag det.





söndag 9 april 2023

ångestrummet

 Det är påsk och jag är med min ursprungsfamilj (premiär på det ordet för det som en gång bara var min familj) i huset vid havet. Egentligen huset vid sundet med ett kalhygge på andra sidan, men vatten är alltid vackert och som svenskar är vi ju alla vana vid att kalla allt som inte egentligen är skog för skog. Så vi säger att det är skog på andra sidan. Och vrider man huvudet söderut så finns horisonten ändå där.

Mitt barn lever upp i flocken, som det lilla däggdjur hon är. Hon är hundra procent levande från nollsex till tiotretti då vi förmiddagssomnar tillsammans i sängen i mitt gamla rum, tidigare kallat ångestrummet tills mamma sa ifrån. Så nu heter det bara mitt gamla rum. 

I ångestrummet har jag legat och oroat mig över partikelacceleratorn i Cern, bland mycket annat. Sista året i gymnasiet sa en klasskamrat en dag ”idag kanske jorden slukas av ett svart hål” och jag blev iskall och feberhet samtidigt. En kort släng av dödsångest. Den dagen skulle acceleratorn slås på (eller nåt) och partiklar kollidera i ofattbar hastighet. Och det fanns (enligt vem?) en liten, mycket liten, men ändå en risk att ett svart hål skulle bildas. Skjut inte den lata budbäraren, det här är vad jag minns och jag orkar inte googla.

Men det blev inget av kollisionen. Den sköts upp i flera månader, och under den tiden hann jag bygga upp en stabil dödsångest. 

Pappa stod handfallen när jag satt på soffbordet i vardagsrummet och grät.

Gråt inte, gråt inte, forska, sjöng mamma.

”De vet nog vad de håller på med, de är ju forskare”, sa min klasskamrat, men det sa mig ingenting.

Jag visste inget om forskning. Om vetenskap. Jag var 19 år. Det är alltså ingen ursäkt utan ett fascinerat konstaterande. Jag var 19 år och jag visste ingenting. Jag trodde vi skulle dö.

Det gjorde vi inte. 

Jag ligger i mitt gamla ångestrum och tittar upp i samma gamla lampa. Fjorton år har gått och jag har barnet, som just nu lever som om inget annat än liv finns. Om några år kommer annat sippra in. Tyvärr vet jag mer – men inte mycket – om vetenskap och den pekar åt ett håll som också mitt barn kommer att peka åt. Titta på mig. 

Godnatt från ångestrumnet, cirkeln är sluten.


lördag 8 april 2023

katastrofen

 Jag står med barnvagnen på en förhållandevis tyst och tom parkering, drar vagnen fram och tillbaka samtidigt som jag snurrar runt för att väja för allt som eventuellt kan distrahera barnets insomning. Bilar, hundar, gräsänder.

Precis när hon somnat och jag stoppat in hörlurarna kommer min pappa, från samma restaurang som jag lämnade lite tidigare för att söva barn. Han frågar om jag ska gå själv och jag säger ja. Han väljer istället att gå genvägen över den istäckta viken. Jag ser honom från där jag går på fastlandet. En liten svart figur i det enorma, solstarkt snövita. Han stannar en stund och då kommer tanken: nu faller han ihop. 

Den spinner vidare. Vad gör jag? Jag ser mig själv skrika till förbipasserande att den svarta fläcken där ute är min pappa. Jag kan inte springa över isen och lämna barnet själv i vagnen. 

Tanken får inget slut. Den hänger löst. 

Sedan barnet kom har jag på min hjärnas lediga stunder börjat få katastroftankar. 

Jag har gått in i tågvagnar med barnet, satt ner henne på golvet för att hämta väskan på perrongen, bara för att vända mig om och se dörrarna stängas och tåget lämna stationen.  

Pappan har fått stroke när han och barnet är själva hemma.

Jag har öppnat lägenhetsdörren, vänt mig om en sekund och för sent sett henne på avsatsen till källartrappan. 

Jag har stått vid älven utan att lägga i vagnens broms, en cykel har kört in i mig som i min tur fallit på vagnen och, ja.

Varför skriver jag det här? Min kropp vänder sig ut och in. Och nu har alltså fokus skiftat från bara barnet till andra. 

Det är som att någon – jag själv – när hjärnan börjat slappna av slår på katastrofknappen. Precis som mitt barns hjärna slår på gör-vad-fan-som-helst-knappen när sömnen kommer för nära.

Tågtanken är värst. Jag blir knäpp av den. Tanken på hennes förvirring får mig att vilja kräkas. Jag ska ju vara där. Vara där, vara där, vara där.

När jag och en kompis var i kanske 10-11årsåldern kunde vi gotta oss i hur vi skulle reagera om den andra dog. Det var något berusande i det, något bekräftande. 

Det här är kanske något annat. Kanske vanlig föräldraångest. Men det är något med insikten om hennes totala beroende av mig (oss) som skapar en svindlande känsla som jag måste återvända till. Jag minns hur jag när hon var mindre öppnade bildörren till babyskyddet för att plocka upp henne. Hon såg på mig och jag blev yr inför blickens totala förtroende. Om jag skulle stänga dörren och gå. 


fredag 7 april 2023

ewa fröling och nu slutar jag med mina fåniga att-rubriker


I sexan råkade jag bli något som jag inte vill kalla mobbad, men det var väl vad det var. 

Två saker sammanföll: en kille i min klass hade det dåligt hemma, och jag bytte stil under sommarlovet. Klippte kort, färgade svart, nitbälte. Det började med att vi kom ut ur klassrummet och han sa: ”Ida! Är du punkare?” och det var inte en genuint intresserad fråga. (Det var jag inte. Fråga inte vad jag var.)

Det var framför allt han och hans hockeykillekompis, och ett par andra killar som hängde på när de fick feeling för det. Det fortsatte under hela första terminen och ebbade ut mer under andra. Tror jag. Jag minns knappt längre. Minns inte vad de sa. Jag minns bara pulsen i kroppen när jag behövde passera dem i korridoren. Minns något elakt de skrev på min skrivbok. Minns samtalet vi hade med läraren, inte vad som sas, men hur de såg på mig när vi gick ut därifrån. Ögon som sa: det där kommer inte förändra något, bara så du vet. 

Killen som startade det var smart, eftertänksam, egentligen. Det var väl därför det gjorde extra ont. Jag minns när läraren läste upp en novell jag skrivit, och efteråt hörde jag honom säga ”ja, hon kan ju skriva i alla fall”. Kanske hade det börjat ebba ut då, kanske försökte han reparera, men det var mest förvirrande.

De tog sig också in i min gästbok på Lunarstorm. Förstadiet till nätmobbning. Jag minns inte (heller) vad de skrev men mina föräldrar och jag skrev ut det och gav till läraren. 

Det var flera som skrivit, och en kväll stod en av killarna utanför min dörr. Bakom honom hans mamma. Hon hade tjockt, vågigt brunt hår och något över sig, jag tror det var självrespekt. Jag tänker på henne som om hon vore spelad av Ewa Fröling. 

Killen bad om ursäkt och mamman också, å hans vägnar. Hon darrade inte på rösten en tum. Hon såg på mig. Hon var på min sida, och hans. 

Nästa dag, från gungan bredvid min, gav killen mig en komplimang som inte lät tillkämpad. Det var den såklart, men ändå.

Mamman till han som började ville inte gå tillmötes, som jag förstått mina föräldrar. 

Man blir äldre, och man förstår. Killen utanför min dörr hade det bra, inga konstigheter. Hans mamma hade inget att dölja, inga ursäkter.

Den andra mamman, förstår jag nu, hade kanske inte råd med mer tyngd, fler problem. Ville inte se, ville inte ta tag i.  

Men hennes son sa förlåt, han också. Fem år senare. Han bad mig stanna kvar efter lektionen. Så fort han öppnade munnen vällde mina tårar fram. Jag stammade osammanhängande. Vi var på högsta våningen och jag kunde höra mina axlars tyngd rulla ner för trapporna och inte helt försvinna, men nötas, och bli lättare att plocka upp på vägen hem.


torsdag 6 april 2023

att blunda

 Någonting pågår i min dotters kropp. Hon bänder sig bakåt i något slags Michael Jackson-move, hukar, sträcker sig. Med en blick som säger: jag måste göra det här.

På natten rycker det i hennes små ben. Hon ligger på mig med axeln farligt nära mitt struphuvud, benen rasslar till med jämna mellanrum. Ungefär precis när jag nästan somnat.

Hon har ett tecken för sova och gör det då och då, ofta nära de stunder hon brukar göra det. Det är svårt att säga nej till ett barn som påstår sig vilja sova. 

Det är som att hon förstår att hon behöver sömnen, men när vi lagt oss vill kroppen allt annat. Ha vällingen sjuhundraarton gånger, stå på huvudet, göra bryggan över min mage, peka peka peka, pussa, bita, peta. Glida neråt i sängen för att efter en stund leta efter mig med blicken, hitta mig och säga: ”Dä!” Där är du ju mamma, varför är du ända där borta? 

När jag var liten bad jag tydligen om att få sova, till skillnad från min syster som gjorde allt för att slippa. Jag känner sån ömhet för mig själv. Just nu vill jag bara ta mitt gosedjur och fråga min egen mamma: snälla får jag sova nu? Får jag dra ner gardinen? Slippa interagera med någon eller något i minst nio timmar. Vakna, bli buren till toaletten, bli buren till bordet, serveras gröt. Kasta den åt höger och vänster om jag så vill. Sen starta dagen. 

Vilken uppdatering som än pågår i mitt barns hjärna, så vill jag att den ska vara klar nu. Innan nästa. Och nästa. Och nästa. Om 25 år, nåde den som väcker mig.

onsdag 5 april 2023

att slippa tänka

 Min lilla blir sövd av sin mormor. Det kommer små fontänkaskader av gråt. Hon är så trött och så uppvarvad. Det är svårt att förstå hur en liten barnhjärna påverkas av en dag. 

Inatt vaknade hon vad som kändes som tusen gånger. Nattvällingen har blivit vad nattamningen var och jag orkar inte tänka på att vänja av något mer. Vänja av vänja av vänja av. Ingenting får de vara beroende av. Men så vill jag såklart inte heller bli väckt tusen gånger av någon som snuttar tre snutt på en flaska och sen sömndrucket klättrar upp på mig för att somna om, och sen behöva hälla ner henne igen för att själv kunna somna. 

När hon gjorde proceduren för tusende gången kände jag att den här dagen kommer jag inte att klara av. I den här dagen kommer inget tålamod rymmas. Pappan, som brukar ta morgnarna, skulle till jobbet tidigt. Hela dagen var min. Jag var beredd på min egen intolerans, på en dag av nejnejnej och sluta. 

Men jag klarade det. 

Någon sa att första tiden av moderskapet är som tjejlumpen. Tyvärr hjälper det mig att tänka så. Det är en sån oerhörd prövning att aldrig kunna logga ut, att behöva tänka steg i förväg, att vänja av olika trygghetsbeteenden, att lära någon livet. 

Folk som skaffar flera barn måste verkligen gilla att hålla på, har jag tänkt. Som en kollega sa när hon med hörlurarna i högsta hugg skulle ut på powerwalk under sin halvtimmes rast: det är onödigt att stanna upp!

Det är onödigt att stanna upp. 

Jag fattar ju. Det är skönt att slippa tänka. 

En stund.

Sen vill man tänka igen. Väl?

tisdag 4 april 2023

att vara åldersadekvat

 En dag utanför stan har kommit och gått. Vi har suttit i ett litet hus i en liten by, varit föräldrar tillsammans med annan förälder. Tagit bilder på våra barn tillsammans. Sagt: "det här ska vi visa för dem när de är tonåringar", och jag har behövt rysa till av tanken på att den dagen ska komma. Den finns där framme. 

Framtiden framtiden.

Jag, som bryr mig om stil men inte orkar, märker att jag har börjat notera vad äldre kvinnor har på sig. Av någon anledning tänker jag att den här latheten inte kan hålla i sig hur länge som helst. Ungdomen kan ursäkta en oklar outfit, men inte ålderdomen, tydligen. Jag önskar att jag ville ha en lite bohemisk stil, men märker att jag fastnar vid det stilrena, på gränsen till eleganta. Kristna? 

Det värsta vore om jag bara ska ha jeans och nån halvlång vinterjacka från stadium. 

När måste jag skärpa mig? Jag är 33 nu. Kanske har jag goda 20 år på mig ändå. 

När min kille började närma sig 40 pratade han om att skaffa sig en "tråkig gubbfrisyr" och började leta efter "åldersadekvata" kläder. Jag har drivit med honom för det, länge. 

Men se på mig nu. Mitt barn ska en dag bli tonåring, och jag ska skaffa mig kostymbyxa.



måndag 3 april 2023

att harva på (7)

Om affär, banan, skriver min kille. 

Han och barnet är hemma. Han tränade på förmiddagen och jag hade tid att träna på eftermiddagen. 

Om det finns något café där i närheten kan du ju sätta dig och skriva efteråt, sa han.

FÅR jag det?? sa jag. 

Nu sitter jag i något av ett antiklimax med min cappuccino och min macka och en dator utan batteri. Tänker på att köpa banan. Knipprar på telefonen.

Det är så oromantiskt, knipprar jag till min syster.

Så muminpappskt av dig, svarar hon.

Jag önskar SÅ att jag hade en övertygelse, ett självförtroende, en idé, ett koncept, ett driv. Att starta eget. Att frilansa. Att varje dag få knalla in på ett café med min dator och pussla med text. Det är ett sånt obeskrivligt mys. Ett mys som med största sannolikhet skulle blekna i ljuset av olika deadlines, men det ignorerar min dagdröm. 

Jag är förskollärare. Jag blev det. Jag grep det desperat ur luften, för någonting måste jag göra. Pengar måste in. 

Jag gick utbildningen, jag pausade, jobbade. Jobbet är fantastiskt men förhållandena usla, följaktligen är jobbet inte fantastiskt. 

Jag är journalist också. Jag blev det. Jag grep det desperat ur luften för jag kunde inte längre jobba timmar som städare förlåt lokalvårdare. Jag vårdade inga lokaler, jag suger på att städa. 

Det var innan förskollärarutbildningen. Jag ville jobba med kultur, livsåskådningsfrågor. Men jag sköt ner mig själv, lyssnade på andras idéer om vad jag borde göra, utifrån vad jag var ”bra” på. Vågade inte annat. Andra vet alltid bäst, som bekant. 

Jag har aldrig känt mig så malplacerad som på en nyhetsredaktion. Huden knottrar sig av obehag bara jag ser en bild av ett sånt öppet kontorslandskap med lysande skärmar och människor med något främmande målmedvetet i blicken. Jag jobbade i närheten av ett för ett tag sedan, hörde reportrarna engagerat diskutera, ja vad var det ens, huruvida något material använts på en byggarbetsplats? De talade alltså engagerat om detta. Hade teorier, hade hört nåt. De satt sådär avslappnat på sina kontorsstolar, lutade ut i rummet, ena handen vilande på datormusen, och kände sig - antar jag - levande. Delaktiga. På plats där det händer.  

Jag tänker på ett citat jag skrivit ner i mina anteckningar. 

Istället har det alltid varit i privata sammanhang som jag känt mig som mest delaktig i världens glädje och sorg


Jag minns inte vem som sagt eller skrivit det (upplys mig), men jag skriver under. Jag vill inte vara där det händer. Jag vill vara någon annanstans. Där någonting annat händer.


Jaha, här hamnade vi idag.

Nu ska jag om affär, banan.

söndag 2 april 2023

att tänka på olika saker, lite flyktigt

Påskris är verkligen det fulaste högtidspyntet. Utanför coop sitter en tiggare och säljer påskris, med ett fång i famnen. Jag tror inte hon förstår hur många procent det adderar till förnedringen. Med största sannolikhet spelar det för henne ingen roll.
Men det spelar ändå lite roll, jag vill fråga vem som kommit på idén.


För att kunna fortsätta skriva bör jag fortsätta läsa. Men jag kommer inte igång, ids inte. Saker jag vill göra när jag inte är med min lilla familj: skriva, läsa, yoga, gymma, promenera, ligga ner, träffa en vän, äta något långsamt.
Enligt senaste Liv Strömquist-albumet har stenbocken ett eller max två intressen som sysselsätter dem 24/7. Det stämmer ju inte alls, tänkte jag, jag har ju knappt ett redigt intresse, och det håller jag verkligen inte på med 24/7. Men nu märker jag att det är oerhört svårt att portionera ut de här sakerna på ett måttfullt sätt. Så det har ändå blivit två intressen som sysselsätter mig mest: skriva och äta något, långsamt. 


Apropå att äta något, långsamt, så börjar kilona (svenskans fulaste ord? Kilona?) efter amningen och min sexmånaders ofrivilliga periodiska fasta komma tillbaka. Det stör mig att det stör mig men det stör mig. Är det för att jag inte längre är på instagram och får min beskärda del av kroppspositivism? Det sämsta med bortskämdheten att alltid ha varit smal är den lilla katastrofen när man slutar vara lika smal. Smalheten har varit mitt kort när ansiktet exploderat av akne. Tyvärr väger det inte upp. Det finns en anledning till att akne-positivismen inte tagit samma skruv.
Jag inser att det jag skriver nu kan trigga. Man gör så mycket dumt när man har råd.


Idag är en sån dag då jag känner mig alienerad. Jag går genom stan och kan inte förstå att jag är av samma sort som alla jag går förbi. Om de stannar och frågar mig något, kommer jag förstå vad de säger? Kommer jag någonsin höra till ett större sammanhang? Kommer jag någonsin kunna ha ett jobb? Vara bland människor som bara en av dem och passera som det.
Jag läste litteraturvetenskap i Göteborg när jag var 20 år. Jag fick så många chanser att vara med, men jag tog dem inte. En socialt kompetent, ganska snygg (!) kille gick ikapp mig i korridoren för att gå till lektionen. Han sa saker, frågade saker. Men jag lät dem bara falla platt, det var väl inte mig han pratade med? Och om han gjorde det, så var det väl bara högst tillfälligt? Jag satte mig någon annanstans i salen.
En självsäker tjej med asatro-utstrålning stack in huvudet när bara jag var kvar i klassrummet, och sa: "AW?" Men jag skakade på huvudet. Jag kan omöjligt gå på en AW, vad är det ens? Jag var upptagen med att vara förälskad i kursläraren, och skämmas kopiöst över det – han hade ju fru och barn. 

Det var ouppnåeligt, och alltså något jag kunde hänge mig åt.

lördag 1 april 2023

att hoppa till

Jag hittar en bild på mig och min tonårsvän. Hon som blev min vän tillslut, efter att jag lämnat de jag hade för att sitta själv i fönstren på rasterna i högstadiet. Vi har i princip ingen kontakt sedan länge, men jag måste skicka bilden. Vi var så gulliga, avslutningsbalen i nian.

"Jag minns det där så väl", svarar hon. Och hjärtat hos mitt sextonåriga jag hoppar till. Hjärtat som alltid var inställt på att hon bara var till låns och snart skulle försvinna igen. 

En dag när vi precis hade kommit över bron från ön till fastlandet i min hemstad, refererade hon till mig som min bästa vän. Jag minns precis var vi var, för hjärtat hoppade till på samma sätt, fast högre, lättare och tyngre på samma gång. Självklart var hon min bästa vän, jag visste ju det, men jag hade aldrig vågat säga det innan hon gjorde det. Aldrig vågat kasta ur mig det så självklart.

Var hon verkligen din bästa vän då? frågar vän av det-finns-manualer-för-riktig-vänskap. 

Ja. Håll käften.

Tänk om ens stora kärlek egentligen var en vän, skrev jag till min syster (det är till henne jag skriver saker) alldeles nu. För att jag kom på det alldeles nu.

Kanske kommer jag inte bli romantiskt kär i någon på samma sätt som jag blev kompiskär i henne. 

Jag minns dagen innan jag skulle lämna stan. För att det var så man gjorde efter studenten. Vi stod utanför hennes port med armarna om varandra. Vi hördes, vi sågs, men glesare och glesare. Hon blev cool, jag blev inte det. 

Sen är ju frågan om man bara har en stor kärlek. Eller många olika, skriver min syster.

Det är ju upp till ens grad av romantisk läggning.
Jag valde att skruva upp min nu. Jag ville känna något.