morgnarna

 Morgnarna. 

Det är då jag är den jag inte vill vara. Den som inte kan möta mitt barn så som hon behöver. Den som ibland måste dra täcket över huvudet för att dölja hur kroppen skriker av motstånd, trots att hon sitter där och tittar på mig. Jag har försökt analysera känslan, alltså rent fysiskt, men det är svårt. Den sitter i mellangärdet och strålar ut i resten av kroppen. En dämpad, angelägen kyla som pressar mig neråt, ner mot sömnen där mitt medvetande kräver att få vara. 

Där sitter hon, nyvaken, men mest nypigg. Kanske säger hon bajs, eller hatt. Förmodligen gör hon något oemotståndligt charmigt, för alla utom mig. Hela jag är ett motstånd. 

När min kille är hemma tar han dem. Morgnarna. Och för detta är jag honom evigt tacksam. Det har räddat mig och mitt föräldraskap, att bara få ligga kvar, känna mina egna beståndsdelar samla ihop sig. Inte i panik kastas samman i en hög som påminner om mig. En oformlig massa som släntrar efter barnet till pottan, öppnar en bok och pressar fram en skärva entusiasm.

Imorse vaknade jag före henne, kanske tio minuter. När hon öppnade ögonen var jag redan hopsamlad. Hon sa arton osammanhängande saker efter varandra och jag orkade skratta. Min kropp fick bestämma själv, och den orkade skratta.

semammamester pt. 3

 Sitta där, säger barnet och pekar på mina axlar. Men jag orkar inte, det får bli pappans. Han som pratar om dålig kondition men springer upp för hela backen till Naturum Dalarna. Enligt egen utsago blev han ”lite andfådd” precis när han kom upp.

Mina tankar kretsar nästan bara runt min dåliga form just nu, det börjar nästan bli fånigt. Men rör dig då, tänker ni. Jamen: 

1. Tiden, tiden, tiden. Detta uttjatade faktum: den tid som fanns finns ej mer. 

2. En ny förståelse för varför människor som nästan aldrig rört på sig har så svårt att börja röra på sig: det är otroligt jobbigt. Otroligt jobbigt att bli påmind om den styrka man inte har.

Jag försöker vara snäll. Med mig själv. Sådär som man ska. Ta ett steg i taget. Tjugo minuters promenad efter barnet har somnat, hon vaknar sällan nattens första timmar och kan därför ha sällskap av sin pappa. Den senaste perioden har mammigheten varit på en oerhört hög nivå och jag förstår det. Vi reser, sover på en ny plats i princip varje natt. Människor hon aldrig sett byter av varandra i rasande takt. Och så mamma och pappa som med jämna mellanrum bygger upp en liten gärdsgård av dålig stämning runt sig.

Men, så tog vi vårt förnuft till fånga och landade två nätter på ett och samma ställe. För samtliga iblandades välmående. Och voilà: vi går längs kornfälten i morgonsolen, äter hallon och badar nakna i sumpiga vikar. Säger snälla saker. Sitter stilla, ler, osv. 

Och under den där tjugominuterspromenaden märker jag vad som kommer att få mig att fortsätta. Jag känner av det där lilla klicket inombords, när sinnesstämningen vrids till ett nytt läge där det svåra känns mindre svårt och självtvivlet mindre hotfullt. 

semammamester pt. 2

 Det finns inte tid att skriva något genomtänkt. Tiden som finns är den när jag som ikväll ligger bredvid mitt barn, trött på gränsen till vimmelkantig, jag alltså, barnet är i drömmarna för länge sedan. Min energi går de här resande semesterdagarna åt till att ömsom se på henne med en ny blick, den som inte kan förstå att jag får dela min tillvaro med något så unikt och överjävla gulligt, och ömsom förbanna den kil hennes gullighet petar in mellan mig och hennes pappa. Så fort hon somnade ikväll kunde vi peta skämtsamt på varandra och ana ömhet i den andres blick. Fram tills dess: missförstånd, fultolkningar, frustration. För att orken inte räcker till annat. 

Jag gick en promenad. Mellan röda hus, vita knutar. Branta backar och rediga människor i stövlar utanför sina renoveringsprojekt, mellan sina grönkålsland. Dalarnas dalar låg i skugga och solens sista ljus vilade på de omgivande topparna. Jag känner mig alltid som en inkräktare i den här typen av villakvarter, som ett djur från en annan flock. Skulle jag också kunna ha en gård, ett härbre, ett hönshus, en bastu, en anka? Rulla min skottkärra, mata mina djur, laga mitt hus? Vem vore jag då? 

Istället är jag turist i någon annans pittoreska vardag medan jag möblerar om landet i min hjärna: drar i Dalarnas kanter och sprider ut det. Lägger ner miljonprogrammen, de grå hyreshusen rad efter rad. Ger alla sin egen lilla faluröda stuga med körsbärsträd och katter i trädgårdarna. Stigar mellan husen för barnen att springa på. För jag kan inte riktigt med att det bara är för vissa, denna sinnebild av Sverige.

semammamester

Olika spänningshuvudvärkar avlöser varandra. Efter en lång bilresa med litet barn dundrar det igång och jag måste be pappa om ipren, som jag alltid gör. Jag är skyldig honom några kartor vid det här laget. Ta några till, säger han, ta med dem till bröllopet, de kan behövas.

Han vet tydligen vad han pratar om. När sången är sjungen och talet talat så drar det igång igen. Jag sköljer ner tabletten med vinet och sen har jag äntligen några timmar utan prestation framför mig. Jag fyller dem med dans, dans, dans, några bloss på en cigarr, samtal med människor jag inte träffat på flera år, ett glas champagne, som jag inte ens gillar. En liten stund befinner jag mig i en bubbla av lyx. Sover för första gången på ett och ett halvt år ensam med min kille i ett rum med utsikt, äter frukost med vänner, trampar vatten i en pool med bar och slänger mig sist av allt i ett kallt, stenigt hav, innan bubblan spräcks och vi åker tillbaka till barnet. 

När hennes mormor släppt ner henne på marken springer hon med öppna armar mot mig över parkeringen. Hon klarade sin första natt utan oss.

Nu ligger jag i hotellsängen mellan mina två familjemedlemmar. Förbereder mig på ännu en bilresa, fler vänner jag inte träffat på flera år, och – när vi till slut öppnar vår egen dörr där hemma – den slutgiltiga huvudvärken. 

ett påtvingat mål

 Solen står som högst när jag cyklar. Smultronröda diken swishar förbi i ögonvrån och det luktar sommarkanin, varmt hö. Gräsklipp och hav. Jag försöker cykla upp för backarna men det går inte. Minns mitt tioåriga jag som följde med pappa på cykeltur, motvilligt, det fanns väl inget annat att göra. Pappa berättar hur jag snabbt och ilsket cyklade upp för backarna, inte för att jag var stark och snabb utan för att jag ville bli av med dem så fort som möjligt. Ingenting har förändrats, jag besitter fortfarande den märkliga blandningen av lathet och beslutsamhet.

”HelVETE vad dålig kondition jag har”, skriver jag i gruppchatten med mina två kompisar som råkar vara både gifta och hobbycyklister. Skickar screenshot på kartan där jag ritat upp slingan jag cyklar, mest för att få en anledning att stanna i skuggan. 

”Heja dig!” skriver cyklistfrun som för några dagar sedan med, för mig, beundransvärd energi sprang fram och tillbaka på en skogsstig för att roa min dotter. Beundransvärd för att hon födde barn ett halvår efter mig. Själv blev jag andfådd bara av att se på. 

Jag cyklar för att jag har funderat på antidepressiva för länge nu och det finns bara en anledning till det. Pulsen måste upp. Jag cyklar för att något i min hålfot verkar inflammerat, jag vågar inte promenera

I soffan hos en vän bläddrade jag i Klara Wikstens serieroman Dagarna och kände igen mig plågsamt mycket, i hennes ensamhet, jobbsök, sociala fobi. Men mest i hennes promenader, många och snabba. Konditionen kommer gratis när promenaden är ens bästa ångestdämpning, ens bästa förebyggande åtgärd. Förut, så fort något började gnaga, kunde jag bara snöra på skorna, öppna dörren. Nu måste det planeras, organiseras, vägas mot andras behov. Och värst av allt, det har blivit en ansträngning. Jag har alltså påtvingats ett mål: promenaden måste återställas, bli vad den en gång var. Annars vet jag inte vem jag är. 

sitt på händerna

 Har jag förändrats något sen jag slutade med instagram, frågade jag min kille. 

Nej, det tror jag inte, sa han, snarare sen du slutade hänga i olika föräldragrupper på Facebook. 

Ack, föräldragrupperna på Facebook. Sådan tröst, sådan stress. I mörkret efter klockan 19 hängde jag där, i flera månader. Törstig efter bekräftelse, spegling. Är det jag gör rätt? Åtminstone ett av alla rätt.

Så fort något krånglade med amningen – Facebook. Så fort något krånglade med sömnen – Facebook. Något med potta – Facebook. Något med mat – Facebook.

Kanske hade jag kunnat vänta ett tag. Se vad som hände. Nej, det hade jag inte kunnat. Kan inte. 

Så fort något händer måste jag vända mig någonstans. Kan inte härbärgera. Det måste ut, läggas i någon annans händer. Skaver det i relationen, direkt upp med telefonen, snabba fingrar förklarar läget för storasyster långt där borta. En annan blick, andra ord som kilar sig in i mina känslors kaos och skapar utrymme att se. 

Min kille drar sig undan i sig själv, fixar med nåt, tänker. Kommer ut igen och har hittat de nya perspektiven någonstans i sitt eget. Jag måste sträcka ut handen omedelbart och få något nytt, för i mig själv ryms bara problemet, fritt att växa om jag ger det tid. Om jag inte får eoner av tid förstås, men det får man sällan. Hade jag fått det hade problemet förmodligen växt tills det börjat krympa av sig själv.

På samma sätt håller jag på i det lilla. Om en plan kanske måste ändras måste jag sitta på händerna för att inte genast meddela dem de gäller, även om allt fortfarande är ett stort kanske. ”Vi kanske kommer senare än kl 15 för att vi kanske måste hämta en grej som vi kanske har köpt. Men det är inte klart än.”

Nähä, tack för ”info”, Ida. Vad ska vi göra av den? Jag vet inte, men ni bara MÅSTE HA DEN för den är tydligen för tung för mig att bära själv, oavsett vikt. 

Sitt på händerna. Tatuering, broderi, meditationsmantra? Hjälp mig någon.

osammanhängande livstecken pt. 2

 Det regnar. Ingen vind. Jag dricker en kopp av ett för gammalt paket koffeinfritt kaffe och det är precis så äckligt som jag trodde att det skulle vara. Jag valde muminmuggen med höstmotiv. Trots att det här med att välja muminmuggar efter väder och stämning känns fånigt och som något Jonas Gardell kan få syssla med själv, så gör jag det alltid ändå. Mår alltid lite dåligt när jag inte får välja.

Bredvid muggen står ett paket – också ganska äckliga – kakor med någon sorts ambition att vara lite nyttiga. Igår ljög vi för BVC om vår dotters sockerintag, en kvart senare satt vi på konditori och åt boll. Men hon fick bara en halv. En ganska tyst överenskommelse. Hon brukar få en hel.

Imorse tog min kille på sig bärstolen, stoppade ungen däri och knallade iväg till sina föräldrar. "För att få lite motion." För första gången under vårt förhållande tränar han mer än vad jag gör. Det känns skönt på något sätt. Jag sätter mitt hopp till hösten. Igår kände jag det klart och tydligt på morgonen: nu är jag färdig. Med den här föräldraledigheten. Efter ett och ett halvt år är jag färdig, nu behöver jag något annat. Något annat ska bli att skriva, att träna. Att åka iväg. Kanske en återträff med min lilla tafatta trio från mitt första folkhögskoleår. Kanske ett möte med ett alldeles nytt syskonbarn, som jag sprängs av nyfikenhet inför. Som jag sagt till alla: det känns nästan större än att bli mamma själv. Min allra närmaste person ska få barn och jag behöver bara älska det.

Min familj knallade iväg för att jag skulle få lite tid. Tid att göra ingenting. Tid att skriva packlista. På fredag åker vi och är borta i stort sett hela resten av juli. Jag övar lite svagt på sången jag ska sjunga på min äldsta väns bröllop. Jag undrar om det kommer att gå? När jag gick gymnasiet och spelade klassisk gitarr kunde jag inte spela upp för klassen eftersom min högra hand darrade okontrollerat. Min lärare fick gå i god för att jag kunde. Jag har alltid behövt sitta när jag sjunger inför en större publik för att kroppen ska kännas stabil, kunna föra fram något. Men det känns slappt. Inte kan jag väl sitta ner den här gången. Nej, någon måtta får det vara.

När vi kommer hem igen ska bara några veckor gå, och sen börjar skrivkursen. Det känns extra nervöst eftersom jag insett att jag inte bara ska få skriva, jag måste interagera också. Träffa nya människor. Förhålla mig. Balansera på gränsen mellan att utmana mig socialt och att inte anpassa mig för mycket. Den gränsen alltså. Fy fan.

Men det känns också extra roligt för att jag har kommit på grunden till en berättelse? Det känns helt sjukt, när hände det sist? Jag hade en skärva till den, och det var en enda bild. En kvinna som står på en Icaparkering. Mer än så ska jag inte säga till någon annan, men nu har den stackars kvinnan fått några fler pusselbitar till sin tillvaro, och plötsligt kändes det lite spännande.

två klipp

 Så fort jag kommer ut ur sovrummet känner jag att temperaturen har sjunkit. Jag går ut, kan andas. Njuter av att få sätta på mitt barn en kofta. Jag ställer mig i en folksamling, förmodligen exakt samma folksamling som igår. Då var fukten så påtaglig och svetten rann som om jag hade kissat på mig. Nu är luften neutral, mitt barn sitter på mina axlar och jag pekar på min vän som tävlar i sitt rätta element. "Ser du vem det är? Ser du?" Jag ser, och jag avundas all tid, all målmedvetenhet och all lust han lagt på att finnas just där. Final. Ser du, säger jag till barnet, pekar: där, titta! På kvällen slås jag av att jag inte har en aning vilka intryck hon faktiskt lagt vikt vid där uppe. På mina axlar levde hon sitt eget lilla liv. Musiken, människorna, miljön, ljuden, allt nytt. 

Jag tittar på henne när hon sover, som man gör. Tänker på boken jag läser. Drömmen om en träd av Maja Lunde. Om tiden efter en klimatkollaps. Årtalen som nämns i boken är från 2040-talet, 2060-talet, 2100-talet. När mitt barn är 60 år är det 2082. Bröstet snörs åt och öppnas och snörs åt som ett blixtlås under läsningen. På ett sätt bör jag inte läsa boken (jag hör er säga det), på ett annat kan jag inte inte göra det. Jag måste bearbeta, föreställa mig, förstå. Och jag kan inte göra det på annat vis än genom fiktionen. Det som står där är inte sanning, det är ingen spåkula, men det är någonting som går att spegla sig själv i. Det finns väl tusen fackböcker med väl grundade spekulationer om hur allt kommer bli, men det blir bara en märklig, hotfull väggmålning av scenarier. Jag måste zooma in, måste ner i de enskilda liven för att förstå.

Nu är det för sent igen. Jag har en stark känsla av att barnet kommer vakna 05:nånting. Jag ville bara skriva. Två klipp från det lilla livet. Ett osammanhängande livstecken.