I sexan råkade jag bli något som jag inte vill kalla mobbad, men det var väl vad det var.
Två saker sammanföll: en kille i min klass hade det dåligt hemma, och jag bytte stil under sommarlovet. Klippte kort, färgade svart, nitbälte. Det började med att vi kom ut ur klassrummet och han sa: ”Ida! Är du punkare?” och det var inte en genuint intresserad fråga. (Det var jag inte. Fråga inte vad jag var.)
Det var framför allt han och hans hockeykillekompis, och ett par andra killar som hängde på när de fick feeling för det. Det fortsatte under hela första terminen och ebbade ut mer under andra. Tror jag. Jag minns knappt längre. Minns inte vad de sa. Jag minns bara pulsen i kroppen när jag behövde passera dem i korridoren. Minns något elakt de skrev på min skrivbok. Minns samtalet vi hade med läraren, inte vad som sas, men hur de såg på mig när vi gick ut därifrån. Ögon som sa: det där kommer inte förändra något, bara så du vet.
Killen som startade det var smart, eftertänksam, egentligen. Det var väl därför det gjorde extra ont. Jag minns när läraren läste upp en novell jag skrivit, och efteråt hörde jag honom säga ”ja, hon kan ju skriva i alla fall”. Kanske hade det börjat ebba ut då, kanske försökte han reparera, men det var mest förvirrande.
De tog sig också in i min gästbok på Lunarstorm. Förstadiet till nätmobbning. Jag minns inte (heller) vad de skrev men mina föräldrar och jag skrev ut det och gav till läraren.
Det var flera som skrivit, och en kväll stod en av killarna utanför min dörr. Bakom honom hans mamma. Hon hade tjockt, vågigt brunt hår och något över sig, jag tror det var självrespekt. Jag tänker på henne som om hon vore spelad av Ewa Fröling.
Killen bad om ursäkt och mamman också, å hans vägnar. Hon darrade inte på rösten en tum. Hon såg på mig. Hon var på min sida, och hans.
Nästa dag, från gungan bredvid min, gav killen mig en komplimang som inte lät tillkämpad. Det var den såklart, men ändå.
Mamman till han som började ville inte gå tillmötes, som jag förstått mina föräldrar.
Man blir äldre, och man förstår. Killen utanför min dörr hade det bra, inga konstigheter. Hans mamma hade inget att dölja, inga ursäkter.
Den andra mamman, förstår jag nu, hade kanske inte råd med mer tyngd, fler problem. Ville inte se, ville inte ta tag i.
Men hennes son sa förlåt, han också. Fem år senare. Han bad mig stanna kvar efter lektionen. Så fort han öppnade munnen vällde mina tårar fram. Jag stammade osammanhängande. Vi var på högsta våningen och jag kunde höra mina axlars tyngd rulla ner för trapporna och inte helt försvinna, men nötas, och bli lättare att plocka upp på vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar