vuxna beslut

 Jag överreagerade en kväll. 

Vi hade sagt att vi skulle umgås, jag och min kille. När han istället fastnade i sitt eget pysslande passade jag på att öppna datorn och skriva en stund. Han kom ut till mig i vardagsrummet och när jag slog igen datorn sa han något i stil med "nej, nej! Satt du och skrev? Du behöver inte sluta, fortsätt du!" och jag var snabb med att fräsa något i stil med "jag är en vuxen person, du får lita på att jag slutar för att jag vill sluta".

Lite väl, kanske. Men så kan det låta när man länge inte varit en vuxen person som slutar för att den vill sluta. Så kan det låta när man alldeles för ofta har anpassat sin egen vilja efter vad man tror att andra vill att man ska göra. När man alldeles för ofta anpassat sin egen vilja för att rädslan alltid funnits där, att om man följer sin egen vilja får man också räkna med att gå ensam på den stigen. Och ensam, ja ni vet, det vill man ju inte vara.

Jag blev väl triggad (detta hemska ord). Kränkt av att han trodde att jag lämnade mitt eget för att vara till lags, och inte för att jag själv ville. Att jag fortfarande ger sådana signaler, signaler som säger att jag är en person som inte kan ta egna beslut. Det är väl ett tecken på att jag fortfarande övar. 

Men samtidigt insåg jag hur lätt det är att tro att andras ageranden och beslut baseras på osäkerhet, när det kanske inte alls är så, kanske är besluten bara annorlunda från hur man själv hade gjort. Kanske är de grundade i en osäkerhet, men att påpeka den osäkerheten, trots att det görs med välvilja, kan få totalt motsatt effekt – jaha, gjorde jag fel nu också? Jag bestämde mig för att så sällan så möjligt ifrågasätta andras beslut, i både det stora och det lilla (du FÅR ta den större kakan, jo du FÅR det, var nu inte BLYG. Jo! Var blyg, om det är det du är just nu). Som ni märker nosar jag på ämnet att förändra andra igen. Kanske har jag bara skrivit exakt samma inlägg igen? Man upprepar sig, det är vad man gör.

Nästa gång min kille säger att jag inte behöver sluta med något för hans skull ska jag säga: men jag ÄLSKAR dig ju, din fåntratt, ta det som en komplimang.

frihet närhet frihet närhet

Jag känner mig sänkt av småbarnssjukorna. Ingenting blev som det skulle. Men såklart blev det ändå någonting. 

Jag har i hemlighet njutit av att få sitta och titta på i princip obegränsad teve med mitt barn. Det där förbjudna, den där skärmen, som jag gärna spenderar min egna lediga tid framför, för att jag är en kulturkonsument. Men det är fult att vara konsument, man ska vara producent. Speciellt med barn.

När vi sitter där och konsumerar får jag ha henne stilla, nära mig. Jag får sniffa obegränsat i hennes hår. Jag får betrakta henne när hon med blicken fullt fokuserad framåt rör sin kropp i små rörelser som påminner om karaktärernas på skärmen. Jag får låta mina tankar vandra iväg en stund om jag vill. Jag får prata med henne om vad som händer, men mest bara sitta stilla och vänta på att hennes inneboende behov av annan, mer fysisk stimulans tar över.

Jag har försökt stanna ögonblicket när vi, mellan kräkningarna, ligger alla tre i sängen, hon på min vänstra sida, han på min högra. Hon med huvudet på mitt bröst, han med benet över mina ben. Fastlåst i kärlek (lite klaustrofobiskt men mest fint, eller lite fint men mest klaustrofobiskt, har inte bestämt mig än) högläser jag Alfons och Mamma Mu, med inlevelse, tills hennes eget huvud tar över och hon sjunger egna, mer eller mindre fantasifulla varianter på barnsånger medan vi försöker kväva våra egna skratt så att våra bröstkorgar guppar okontrollerat. Sen somnar vi och sover tills min minimala blåsa kräver att jag omsorgsfullt bänder mig ur det där dubbla kärleksgreppet. Det känns kallt, tomt och befriande med luft och total rörelsefrihet runt kroppen.

Frihet, närhet, frihet, närhet. Jag behöver verkligen 50/50. Eller i ärlighetens namn 55/45 till frihetens fördel.

Jag har fått träffa min lilla systerdotter för andra gången, fått leende efter leende generöst avfyrat mot mig, för att alldeles för snabbt behöva låta henne åka tvärs över landet igen för att undkomma smitta. Mitt hjärta snörptes åt när jag behövde säga hejdå på avstånd, inte ens till hälften fulltankad. Hon undkom inte smittan men kräktes enligt min syster med ett leende. Jag försöker att inte tänka på hur långt bort hon är. Systern eller systerdottern?
Båda.

Nu har illamåendet äntligen försvunnit och jag känner suget efter semla, ett säkert friskhetstecken. Imorgon kanske jag köper min första och då kan vårvintern börja.

inget att berätta just ikväll

 Såhär är det att ha barn, sa mamma efter att barnet kräkts sitt andra kräk i vad som förmodligen är hennes livs första magsjuka.

Lite väl hårt, kände jag, trots min inre blandning av förtvivlan och lättnad: fy fan, äntligen händer detta som jag bävat för. Nu slipper jag bäva för det längre. 

KBT för kladdkänsliga pågår, alltså. Det är nästan fruktansvärt, precis som KBT ska vara.

Precis ute ur influensan, and now this, kanske är det såhär att ha barn. Det är det här som ska göra en starkare. Det är det här som är karaktärsdanande. Är det så viktigt att dana sin karaktär, undrar man bland handdukar och hinkar. 

Det är väl det. 

Omlindad av frotté ska jag kanske våga somna i rädsla för att väckas av hur något ännu mer karaktärsdanande rinner över mitt ansikte. Först ska jag väga lite för eller emot, vad är bäst, total sömnbrist eller någon annans fräna kroppsvätska i närheten av näsa och mun? 

Svårt. 

Livet är noll procent romantiskt just nu. Jag återkommer när jag i efterhand, eventuellt, lyckats krama nåt ur det.

kylan hettan hettan kylan

 Många, många minusgrader. Jag måste ut ändå. Måste känna någonting fräscht i kroppen, och vad är fräschare än många, många minusgrader. 

Hela julledigheten har snart gått och det har känts som att kastas tillbaka till föräldraledigheten. Mitt barn smittades av influensan, och med den kom tröttheten – och mammigheten. Jag har inte fått gå på toaletten, inte fått lämna rummet. Var är jag, var är jag. Den förtvivlade gråten.

Så jag måste ut ändå. Säg till om det blir för mycket, säger min kille när han är frisk nog att säga det. Säg helst till innan det blir för mycket.

Imorse var jag tvungen att rusa från sängen till vardagsrummet och bita mig själv hårt i handen. För att barnet vägrade, vägrade, vägrade gå upp med sin pappa. Trots att det brukar gå bra. Trots att hon återigen klättrat upp och ner, upp och ner för mig under natten. Jag bet tills det blev ett märke och sen gick jag in till pottan och läste böcker, som vanligt, men med den monotona rösten.

Så jag måste ut ändå. Jag säger till i tid, när kroppen börjar kännas mossig och huvudet fullt av barnboksröst och bekräftelse.

Jag går längs vattnet och möter ingen. Det är middagstid och många, många minusgrader. På bron stannar jag och ser ner i vattnet. För det är vatten där, hur det ens är möjligt. Öppet, kraftigt ångande. Jag tänker på kyla och på värme. Vilket jag skulle välja. En sån där tanke, en sån där fråga som egentligen inte betyder någonting. Jag vet att jag trots allt ser fram emot de för många plusgraderna som ska komma om några dagar, trots att också det känns fel. Men jag vill kunna röra mig utomhus. Fördelen med hetta istället för kyla är att svalkan oftast finns utomhus, i kylan finns bara kyla. 

Men som jag avskyr hetta.

Jag väljer ändå kylan.

Det betyder ju ändå ingenting. Bara en fånig tanke. Men jag väljer kylan.