Vi åker tåg för första gången på länge och mitt barn har blivit ett annat sen sist. Plötsligt är tunnlarna skrämmande, de obekanta ljuden också. Saker som inte rörde henne i ryggen förut. Jag var inställd på svett, att behöva springa efter henne i gångarna, inte hinna se landskapet utanför fönstret. Men plötsligt sitter en osäker liten kropp i min famn och tittar storögt omkring sig. Speciellt på barnet i sätet snett mittemot. Lagom till att vi ska kliva av söker mitt barn kontakt, och det genom att förklara att HÄR ÄR JAG. Utan lycka.
På golvet hos mormor och morfar, bland duplo och plastdjur, ser jag ett lugn lägga sig som en filt om hennes kropp. Kanske har den senaste tiden inte varit den mest avslappnade hemma hos oss. Två trötta, ofokuserade föräldrar som inte ger fullt fokus längre än korta stunder åt gången. Här är barnets ord mormors lag. Hennes kontaktförsök blir alltid besvarade, och med genuin glädje och nyfikenhet till på köpet. Jag ser min egen morfar gå igen i min mamma. De accepterar barnet för vad barnet är och glömmer sig själva. Det är så fint att det är svårt att inte själv känna sig värdelös i jämförelse, trots vetskapen om omöjligheten i att vara hundra procent närvarande dygnets alla timmar, 365 dagar om året. All tid man är förälder, all tid, alltid.
Vi går på isen över sundet nedanför huset. Barnet får åka pulka men gnäller för att det går för snabbt när morfar drar det långsammaste han kan och ändå tar sig framåt. Jag undrar hur det ska gå i skidpulkan i fjällen om någon vecka.
Hennes pappa har lärt henne äta de blygsamma knopparna på träden och när vi nått andra sidan beter hon sig som ett rådjur i slyn ovanför stranden. Och benen som inte orkade över isen orkar plötsligt för egen maskin ta sig upp på snökullarna bland de smala stammarna, hon försvinner iväg utan att se sig om. Hon tittar på tickor, gömmer sig, hittar en koja och vill se en älgbajs till. Jag myser, myser dubbelt över tanken på våren, sommaren. Att få vara utomhus med henne när begränsningarna smälter och friheten växer. Jag minns tillfället då jag tror att idén om ett barn landade hos både mig och min kille. Vi besökte våra vänner söderut, om sommaren. Deras dotter var kanske två-tre år och vi fann oss ensamma med henne i skogen, hennes föräldrar hade släntrat efter. Hon verkade känna sig trygg med både oss och miljön, hon pekade, ville veta, lät oss hjälpa. Det kanske inte är så dumt det här, tänkte vi, kanske, jag minns inte, men ändå.
100% igenkänning på att känna sig värdelös när man jämför sin förälders interaktion med ens barn med sin egen. Försöker också trösta mig med det där att min mamma åker hem efteråt, har så många timmar i veckan där hon kan göra allt det där som måste göras UTAN att små händer drar i kläderna och små röster kallar på uppmärksamhet, men helt ärligt tror jag helt enkelt att hon är bättre på att leka med, vara med barn än vad jag är.
SvaraRaderaEeexakt, det är ju ofta en väldigt koncentrerad tid. Men förmodligen personlighet också, som du säger. Man får helt enkelt vara nöjd över att barnen i alla fall har sådana personer i sitt liv!
RaderaTiden innan barn alltså, haha! Så många tankar och idéer man hade. Minns romantiska promenader och blickar på andra familjer. "Så där ska inte vi göra". Roliga samtal om namnval. Ja haha... sedan hinner man knappt tänka klart en tanke. På andra sidan är det inte så genomtänkt som det verkade utifrån sett.
SvaraRaderaTiden innan barn alltså, haha! Så många tankar och idéer man hade. Minns romantiska promenader och blickar på andra familjer. "Så där ska inte vi göra". Roliga samtal om namnval. Ja haha... sedan hinner man knappt tänka klart en tanke. På andra sidan är det inte så genomtänkt som det verkade utifrån sett.
RaderaAlltså sorry, fattar inte vad som hände med kommentarerna- men här får du två likadana av mig :p
RaderaNä precis! Men ibland kan man ändå få kontakt med det där man önskade sig. Det är väl det där som vissa kallar målbilder med föräldraskapet. Ibland sitter man där, och har något man en gång önskat sig.
RaderaÅh ja så är det absolut!
Raderajag har haft mängder sådana stunder och det är verkligen fint! O häftigt att minnas hur man tänkte på någonting förr, och att man är där nu! Just med barn tänker jag på det rätt ofta- att jag ville ha två barn och nu har det. Känner en sådan tacksamhet över det- att det gick. Och det känns lite surrealistiskt också att det lilla
har blivit så.