Man letar ju gärna upp information som bekräftar ens egen tes, ens egen världsbild.
Jag har två intressen som jag antar, utifrån sett, om man vet typ vem jag är, kan vara ganska oväntade:
1. sekter
2. utbrändhet
Alltså inte som att jag är med i massa sekter och gärna bränner ut mig så ofta som möjligt. Jag konsumerar helt enkelt gärna media som handlar om dessa två fenomen.
För det är ju det motsatta som är närmare sanningen: jag håller mig mestadels utanför grupper och gör gärna så lite som möjligt med så lite ansvar som möjligt. Mitt intresse för sekter och utbrändhet är förmodligen ett sätt att bekräfta för mig själv att mitt sätt är rätt? Alltså att hålla mig lite på min kant och inte slungas med i prestationskarusellen.
Jag har sett alla små svt edit-dokumentärer om utbrändhet, som handlar om kanske en artist jag inte ens vet vem det är. Jag vill ändå höra den berätta om kollapsen, om när den bara kunde ligga på soffan i flera månader, om känsligheten för all typ av stimuli.
Jag vill lyssna på när ett gäng frilanstjejer sitter på sitt kontor och berättar om sina utbrändheter för varandra, om allt de gjort samtidigt, alla projekt, och jag fascineras över att ingen har bett dem göra alla dessa grejer. Ändå vill de skylla på någon. Säga att vi orkar inte mer. Vem är det de pratar med?
Utbrändhetsskeptiker brukar som främsta argument ta upp det faktum att det främst (eller bara?) är i Sverige diagnosen utmattningssyndrom finns. Som om det i sig vore en bekräftelse på att det är hittepå. Själv tänker jag att det kanske snarare säger något om just Sverige. Om att vi kanske har byggt upp en oerhört märklig kultur här, en kultur som dessutom opererar i det dolda, fast ändå inte, fast ändå. En kultur som inte funkar med människor som är både oerhört drivna och oerhört ansvarstagande.
Jag är bara ansvarstagande, inte ens oerhört.
Jaha, sekter då. Mina sekter har väl varit mina tjejkompisar, som jag trollbundits av, trots att jag inte skulle beskrivit det så då. Jag hörde en intervju med Annika Norlin, där hon sa att hon älskade alfahonor. Jag har också gjort det, jag gör det säkert fortfarande, men jag försöker i alla fall undvika dem. För jag vet hur det blir. Undviker jag dem blir livet lite, lite tråkigare, men mer stabilt.
Min morfar älskade ett hockeylag, gick på matcher, men han reste sig inte när de andra på läktaren gjorde vågen. Där gick någon sorts gräns, en som sipprat ner i oss som kommit efter honom.
Därför vill jag titta på, läsa om, höra om andra som trollbundits av en alfa och letts i fördärvet, eller som låtit sig slukas upp av gruppen och aldrig hittat ut igen, eller hittat ut men med mycket möda och stort besvär. Som ett kvitto på att det inte är värt.
Men innerst inne (eller ytterst ute, det är som vanligt svårt att avgöra) vill jag såklart allra helst både vara oerhört driven och del av en stark gemenskap. Men eftersom det är så svårt ser jag hellre på ännu en Knutbydokumentär och läser hela Hjälp jag är utmattad, trots att inget som står i den berör mig.