Min lilla blir sövd av sin mormor. Det kommer små fontänkaskader av gråt. Hon är så trött och så uppvarvad. Det är svårt att förstå hur en liten barnhjärna påverkas av en dag.
Inatt vaknade hon vad som kändes som tusen gånger. Nattvällingen har blivit vad nattamningen var och jag orkar inte tänka på att vänja av något mer. Vänja av vänja av vänja av. Ingenting får de vara beroende av. Men så vill jag såklart inte heller bli väckt tusen gånger av någon som snuttar tre snutt på en flaska och sen sömndrucket klättrar upp på mig för att somna om, och sen behöva hälla ner henne igen för att själv kunna somna.
När hon gjorde proceduren för tusende gången kände jag att den här dagen kommer jag inte att klara av. I den här dagen kommer inget tålamod rymmas. Pappan, som brukar ta morgnarna, skulle till jobbet tidigt. Hela dagen var min. Jag var beredd på min egen intolerans, på en dag av nejnejnej och sluta.
Men jag klarade det.
Någon sa att första tiden av moderskapet är som tjejlumpen. Tyvärr hjälper det mig att tänka så. Det är en sån oerhörd prövning att aldrig kunna logga ut, att behöva tänka steg i förväg, att vänja av olika trygghetsbeteenden, att lära någon livet.
Folk som skaffar flera barn måste verkligen gilla att hålla på, har jag tänkt. Som en kollega sa när hon med hörlurarna i högsta hugg skulle ut på powerwalk under sin halvtimmes rast: det är onödigt att stanna upp!
Det är onödigt att stanna upp.
Jag fattar ju. Det är skönt att slippa tänka.
En stund.
Sen vill man tänka igen. Väl?
Det enda jag strävar efter är ju tid att stanna upp haha. Speciellt som mamma, att få tänka klart tankar. Men jag vet att det finns de som bara rusar på o de gillar kanske den delen av föräldraskapet då!
SvaraRaderaDet var alltså jag som kommenterade precis- så otrevligt att inte skriva sitt namn :)
RaderaJag antar det! Behövd hela tiden = viktig hela tiden = gött?
RaderaSåg en mamma på lekplatsen idag med sex barn. Alla kallade henne för mamma så de var verkligen hennes. Minsta var typ nyfödd och äldsta kanske 9-10 år. Blev trött bara av att se på dem, men de var ändå förvånansvärt lugna och bråkade inte alls vad jag såg. Kändes som att mina tre är betydligt jobbigare. Kanske blir det lättare för varje barn? Dock inget jag tänker testa… 😅 Och för mig är det jobbigaste/mest stressande med föräldrarskapet just ansvaret för ett annat liv. För att allt ska bli så bra som möjligt för hen på alla livsområden. Den bördan blir garanterat inte lättare för varje barn.
SvaraRaderaVojvoj! Men ja, förmodligen blir det väl lättare för varje barn på ett sätt? Beroende på barn såklart. Men det är ändå för mig otänkbart. Dina tre är väl vad min hjärna i alla fall kan föreställa sig, och samtidigt svindlar det vid just den tanken: alla de här liven?! Ska lilla jag?!
Radera