glömskan

 Har ni också lätt att glömma att ni kan uträtta något? 

Jag glider bort från min agens om något annat kallar på min kropps och mina tankars uppmärksamhet. Som när jag precis hade fött ett barn. Det tog minst ett år innan jag förstod att också jag var kapabel att plocka ur diskmaskinen, städa ett rum, laga en mat. Kanske kunde jag till slut dra det så långt att jag också hade förmågan att skriva en text, med ord sammansatta på ett helt nytt sätt. Mitt sätt. 

Allt det där var jag ju fullt kapabel att göra även det första året. Men jag glömde det. 

Nu har det gått tio dagar sen influensan satte klorna i mig, i barnet, i killen. När febern var borta dröjde det ändå några dagar till innan jag förstod vad min frustration berodde på. Jag lät bara dagarna gå. Glömde att jag kunde fylla dem med något eller använda deras redan blygsamma fyllning som stoff till text, eller bara en tanke, någonting att berätta för någon annan. Jag var för upptagen med att bara ta mig igenom dagarna, hamnade i en loop av vakna äta läsa barnbok sova potta äta dricka titta på barnteve äta sova. 

Men så en dag när barnet sov öppnade jag datorn, klickade upp skrivprojektet och skrev ett stycke. 

Någonting lugnade sig. Jag stängde datorn. 

Att det ska vara så svårt att skapa sin egen tid. Att ta sig tiden, om ingen annan ger den till en.

Det är som att jag tänker att jag kan ta mig den där tiden, men svarar mig själv: varför ska jag? Vad är vitsen? 

Jag behöver öva in ett svar på den frågan. 

julyra

 Hur gjorde man innan värktabletten, undrar jag och känner det som tydligen heter pulserande tinnitus susa rytmiskt i mitt högra öra. 

Jag har duckat för olika förkylningar hela hösten, och nu såklart, den tjugoförsta december, förstår jag att den märkliga smärtan i mina höfter är feber. Feber som ska hålla i sig i minst fyra dagar. Jag har aldrig feber i fyra dagar. Jag passar på att slå in den till mitt barn och min kille, något att öppna lagom till julafton. När de dan före dan åker till farmor och farfar är hon som vanligt, när de kommer tillbaka på dopparedan är hennes ögon blanka och kroppen tung och varm som en vetekudde. Förmodligen har jag spridit lite julefeber till resten av släkten också. Ho, ho. Heja mig och mitt trötta ego som ville vila upp sig ifred. Som sagt, hur gjorde man innan värktabletten. Hur tog man hand om sitt barn samtidigt som kroppen värkte och huvudet pulserade? 

När jag för ett tag trodde att jag skulle ligga själv i soffan hela julafton, var jag inledningsvis så vuxen. Sånt som händer, tänkte jag. Det är bara en dag som alla andra osv osv. Men när jag insåg att också mellandagarna med största sannolikhet skulle fyllas av sjukdom och alltså inte heller de kunna leverera det där särskilda juliga, blev jag sorgsen. Bara det där att befinna sig bland andra, i det där lilla undantagstillståndet som julen är. Att ta lite kaffe, en julgodis. Vara lite finklädd. Gå en promenad. Komma in. Ta lite kaffe, en julkaka. En julkaka! Hur helig jag plötsligt förstod att den är, den där lilla korgen med bulle, biskvi, mandelmussla, rullrån, parisare. Den blygsamma ritualen. Att det för en gångs skull finns tydliga regler, visserligen rätt harmlösa och alltid förhandlingsbara, men ändå regler. 

Febern hoppar och studsar mellan oss. Idag, dag fem, kände jag den första rastlösheten. Men den lurades, hundra meter in på min promenad bestämde jag ta den kortast möjliga rundan. 

Jag har aldrig sett mitt barn så avskalat. Hon somnar i ens knä, hon somnar aldrig i ens knä. Hon orkar inte ta de fyra stegen upp till avsatsen till sin lilla rutschkana. Hon orkar inte resa sig själv från pottan. Mitt i allt som är sorgligt med det får man se det som en liten julklapp, att få obegränsat med varm liten kind mot sin.

ha en härlig lördag, lars

 Det är lördag, klockan är 8.30 och stans charmigaste café har öppnat. Jag sitter vid ett av de mörkt röda, blanka borden vid fönstret och jobbar, ser ut över den tomma gågatan utanför, den som sakta men säkert kommer fyllas av julklappstörst. När jag skriver min text störs jag något av två män som uppenbarligen är bekanta och vill samtala, men ändå sitter vid varsitt bord och därför halvskriker till varandra över caféet. Sätt er tillsammans, fräser jag i huvudet, men när jag skrivit klart börjar jag lyssna på dem, och inser att här kan jag få mig en gratis lektion i konsten att samtala. Jag brukar sno åt mig sådana när tillfälle ges, eftersom jag känner mig rätt tafatt på just det området. Det är så lätt att känna sig banal i kallpratet med andra, viljan att säga någonting intressant sätter käppar i hjulet direkt. Men det är just de här männens förmåga att vara så skickligt banala som väcker mitt intresse. 

“Jaha, titta, nu har de saffranssemlor.”

“Och efter jul blir det vanliga semlor.”

“Jag gillar inte saffran, jag. Gör du det?”

Jag gillar inte saffran, jag! Gör du det! Banalt! Genialt! Det är något otroligt rörande över den ena mannens förmåga att ställa intresserade men ACK så banala frågor, som den andra svarar på som om det vore det naturligaste i världen. Har du ätit något julbord än? Vi fick det här i julklapp på företaget, saknar du jobbet nu när du är pensionär? Jag funderar på att ta med frugan på den här kryssningen, vad tror du om det? (Jag hoppas han är lika duktig på att ställa frågor till frugan.) “Du får ha en härlig lördag, Lars”, säger han som om han skulle gå, men sitter kvar en stund till, kommer på något nytt att fråga innan han faktiskt reser sig. “Ska du ha tidningen, Lars?” säger han och lägger lokaltidningen framför sin bekante innan han går. Det blir tyst och jag saknar honom redan, sänder honom en liten tacksam tanke. Hans samtalspartner sitter kvar och läser tidningen, förmodligen utan att reflektera kring det fantastiska han just varit med om.

  

heja oss

Jag lever mina dagar på biblioteket. Bär en tung ryggsäck med två termosar, dator, böcker. En liten, liten kopp i porslin, bara för att känna någon liten hint av hemtrevlighet. Jag får ont i kroppen. Försöker resa på mig och röra på den på något sätt, men man lägger sig inte och gör yoga på biblioteksgolvet. Sitter jag i ett grupprum passar jag på att ställa mig upp, sätta mig ner, ställa mig upp, sätta mig ner, på stolen för att sätta någon muskel förutom hjärnan i arbete.

En kvinna vid ett annat bord i samma hörn av biblioteket tar ett telefonsamtal. Det verkar handla om hennes bröllop, men bara det praktiska. Hon pratar för högt och hennes röst darrar av något återhållet. Nervositet? Tvivel? Det verkar fruktansvärt att gifta sig, såsom hon håller på.

Glåmiga ansikten möter mig på skärmen när vi har möte med kursen. Halva lektionen går åt till att hälften av oss är upprörda över bristen på skrivbord på internatets rum, där vi bor när vi ses. Jag är tyst. Kan verkligen inte uppbåda det engagemang de andra ändå har ork till, trots de trötta ansiktena. "Jag känner att det blev så negativ energi nu", säger vår lärare försiktigt. "Vi tar en flödesskrivning." Vet inte om det hjälpte. Jag skrev om en ekorre. Min dotter har slutat säga ettetöjje och gått över till etojje. Jag försöker medvetandegöra mig själv kring alla de här små övergångarna, hur hennes språk växer fram. Hur det kreativa kliver undan för att ge plats åt det korrekta.

Ny övning. Vi ska skriva fram karaktärer. Jag försöker. I rummet intill pågår en workshop i Engelsk litteratur med jultema, förstår jag efter att jag svurit över den teatraliska engelska som flödar genom väggen in till mitt själadödande grupprum, och gått ut för att se vad som pågår. Det är Charles Dickens och Robert Frost som pågår. Jag går inte igång på vare sig det eller de karaktärer jag värker fram i dokumentet. Går på toaletten istället. Svänger förbi en hylla där Allegro Pastell av Leif Randt står, som jag hört om i så många sammanhang. Den kom i princip direkt upp på den där hyllan från min egen väska. Jag lämnade nyligen igen den, orkade inte läsa klart. Kanske för att replikerna envisades med att stå med både kursiv text och citattecken. Ett grepp som inte grep mig.

Det är mörkret vi alla kämpar mot, väl? Jag vet vad jag skrev om det där, alldeles nyss, att mörkret inte behöver äta upp en om man gör något stimulerande. Men mörkret kommer gnaga på en, oavsett vad man håller på med. Så länge man håller på med något kommer det gnaga. Den verkliga hemligheten med att inte gå under är att låta sig gå under. Gå och lägga sig. Inte bomba ögonen med artificiellt ljus och försöka prestera något i det. Men det är så vi gör här i världen. Heja oss!

min alternativa verklighet

 Jag tänkte tanken för några dagar sedan.
Att jag mår bra. 

För något år sedan skrev jag till min syster och frågade hur hon egentligen gjorde för att tackla vintern, mörkret, allt som kommer med det. Allt som var självklart för mig, att det här är en tid som man bara ska ta sig igenom. Att mörkret gör allt som redan är svårt så mycket svårare.

Jag vet inte om jag behöver tackla den, svarade hon.

Din lyckliga jävel, tänkte jag.

Men nu förstår jag att det går, man kan överleva hösten och vintern utan att behöva stånga sig igenom varje dag. Om man sysslar med någonting man tycker om. Jag har nästan aldrig sysslat med någonting jag tycker om. För sånt kan jag väl inte syssla med, har jag tänkt. 

Så nu ska jag bara lista ut hur man kan få fortsätta gå skrivkurs resten av livet. Eller hur man kan lägga upp sitt liv så att det i alla fall nästan känns som att man går skrivkurs resten av livet. Eller i alla fall lista ut vad nästa steg efter en skrivkurs egentligen kan vara. (En skrivkurs till?)

Men som vanligt går jag händelserna i förväg. När jag satt med min kanske tvåveckors bebis i famnen tänkte jag på hur det skulle gå att gå tillbaka till jobb. Nu sitter jag med min nyfödda nöjdhet och tänker på hur det ska bli när den rycks ifrån mig och verkligheten överfaller. Jag har verkligen aldrig gillat verkligheten, jag har inte förstått från vilket håll jag ska angripa den. 

Jag kollar på Husdrömmar dokumentär om Markus Torgeby och hans projekt att bygga en stuga på ett berg, genom att själv bära upp allt material, på ryggen, oavsett väder. Och jag känner en massa känslor. Där har vi en som verkligen inte gillar verkligheten, om man med verkligheten menar normen för hur ett liv ska levas (och det är det jag menar). Jag, som hatar allt som är bökigt och besvärligt, kommer aldrig göra vad han gör, men kan inte låta bli att inspireras ändå. Som jag alltid gjort av folk som väljer naturen. Jag inspireras, och jag drabbas av varma, varma känslor för min kille. Dels för att han såg ut ungefär exakt som Markus Torgeby när vi träffades, men framför allt för att han är ungefär likadan fast i en något nedskruvad version. Den där sorglösheten när kroppen och huvudet får vara i projekt, lyckan i att krypa ner i en sovsäck, eller handflatorna som fnissigt gnuggas mot varandra när elden tar fart i de blöta pinnarna. 

Jag har många gånger undrat om det är vår relation det är fel på, när saker har känts svårt, för svårt. Men det svårsvåra har alltid sammanfallit med två heltidsjobb, eller när jag eller han har känt oss som mest malplacerade eller stressade i det vi håller på med. Sommaren, som det pratas om som den värsta tiden för par för att man plötsligt är så upp i varandra, har alltid varit vår bästa tid. Tiden då vi checkat ut från allt som stressat och bara kunnat vara i det vi uppskattar på riktigt.

Och nu, när han är föräldraledig på heltid och jag gör något jag faktiskt gillar, är det som att jag ser honom, oss, på nytt. Jag orkar säga hur tacksam jag är för att han kommer in genom dörren med sin, i brist på bättre ord, positiva energi. Jag tror aldrig jag har sagt det, på åtta år, trots att det förmodligen är själva grunden till varför jag vill vara med honom, de där tusen glimtarna i ögonen, nöjdheten, det fartfyllda lugnet. Jag har varit för upptagen med dåligt samvete för att jag inte har kunnat ta emot allt det där, på det sätt han förtjänar.

Så, det här halvåret (kursen är ett år, men jag tänker inte ta ut något i förskott här, nån måtta osv) tänker jag spara i mitt lilla hjärta, och speciellt det där lilla barnet som jag har, för just nu är hon det roligaste, lenaste och knasigaste man kan tänka sig. Man fattar inte att mänskligheten har klarat sig utan henne i hundratusentals år.