ur mörkret, och in, och ur

Efter att i alla fall tre nära personer uttryckt att de upplever min blogg som mörk, så har jag lite svårt att skriva. Allt fastnar. Hur kommer de tolka det här? 

Föräldraskapet är tufft för mig, men jag hoppas att det andra också skiner igenom. Att jag har en fantastisk liten person vid min sida, en som jag beundrar och älskar så som de flesta föräldrar älskar sina barn. Så att det känns i varje cell. Så att tanken på ett liv utan henne känns meningslöst. Jag är så fascinerad av den hon är och så nyfiken på vem hon ska bli. Längtar tills vi kan prata med varandra på ett annat sätt, tills hon kan ta egna beslut som jag inte behöver lägga mig i. 

Vi har olika personligheter och det är utmanande. För oss båda. Ingen av oss kan vara något vi inte är. 

Ibland tänker jag att jag sålt in mig fel till henne. Att jag visat förskolläraren och inte människan, så att varje gång människan kommer fram gör henne förvirrad. 

Men varje gång jag tror att hon gett upp mig, att jag varit för orättvis, för hård, för tråkig, kommer hon ändå till mig med en självklarhet, en visshet om att jag finns där och aldrig kommer neka när det verkligen behövs. Precis som min egen mamma. Hon är bäst i krisen. Smågnäll och andra världsliga bryderier faller ofta igenom, och även om det kan vara irriterande så tror jag att det är bra. Eller åtminstone inte dåligt. 

Just nu har jag feber, och den har satt sig i höfterna och låren? Strålar neråt. Jag påminns för första gången om den fysiska känslan när hon snart skulle födas. Tyngden just där. Hon kom ut och var tyst. Jag hann med förvåning tänka ”vad fin den är!?” innan hon togs ifrån mig och försvann. Jag fick hjälp upp ur badkaret och leddes iväg för att sys, en upplevelse flera gånger värre än själva förlossningen. 

Min kille kom in när jag krampaktigt höll lustgasmasken, som inte hjälpte ett dugg, och sa att det var en flicka. Att hon fick hjälp att andas. När helvetesstygnen var på plats rullades jag in till neonatal och såg en varelse med vit snabel. Nålar i huden. Jag var så trött. Lämnade henne i expertisens händer. Hade inga tvivel på att de visste vad de gjorde. Låt mig bara sova. 

Nästa dag ammade hon, utan problem, och tårarna kom. Trillade ner på amningskudden med motiv från Lilla Anna och Långa farbrorn. En liten blomma som jag planerar tatuera in på handleden.

Vi levde på hotell neonatal i en vecka. Jag gick inte ut på tre dagar och en rejäl snöstorm härjade utanför. Vi behövde inte bry oss om den. Vi åt smågodis och jag gick in och ut ur pumprummet, fyllde flaskor. Tredagarsgråten kom och jag kunde knappt titta på henne där hon låg i sin lilla säng, inrullad i matrummet där det stod ”VARSÅGOD LÅDA” på en plastkorg med torrvaror. Min kille gjorde fiberhavregrynsgröt med äpple av innehållet, och det var så otroligt gott.

Efter en vecka åkte vi hem. Nu snorsnarkar hon bredvid mig, jag snorsnarkar bredvid henne. Och så skall det förbli. 

ett smärtsamt tack

 Det finns en text på internet med rubriken ensamhetens paradox av bloggaren sommarvisan, som jag bara behöver berätta om. Att den finns. Det är en av de ärligaste och modigaste texter jag läst, som sätter så pricksäkra ord på en upplevelse jag haft många långa gånger i livet. Har jag haft den upplevelsen, och sommarvisan haft det, så är vi förmodligen fler. Jag vet att vi är fler. Som behöver läsa. För sommarvisan gör det som jagborhär skriver om: hon skriver om sorgen, hon befinner sig i sorgen. Huruvida hon accepterar den vet jag inte, men det är förmodligen så nära man kan komma. Det är befriande.

Texten handlar om att finnas i ett sammanhang, att ha vänner, men att inte vara någons viktigaste. Det finns så många citat att klippa ur den här texten.

"Har jag blivit en parasit i min egen kropp, en liten tugga för varje gång jag väljs bort till förmån för någon annan?"

"När medvetandets timmar leder är jag ingens. Lever i det schackmatt som är resultatet av att ens närmsta har personer de är närmare."

"Jag unnar de jag älskar universum och mer därtill. Såklart. Men det förhindrar inte parasiten som river av ytterligare en bit av min existens varje gång jag påminns om att det inte är någon som får en nyhet och har mig som den första de vill anförtro sig till, berätta för, dela med."

"Men bakom väggarna, bortom taggarna finns jag. En liten halväten, parasitinfesterad organism. Spräcklig och utmärglad och drypande av längtan efter närhet."

Varje citat är som en dov spark i magen. Men på ett befriande sätt. 

För kanske tio år sedan försökte jag lära mig åka skateboard, jag fick hybris och körde på, föll till marken på asfalt och spräckte ögonbrynet. Jag är ju livrädd för fysisk smärta, men precis i ögonblicket mitt huvud träffade marken tänkte jag: äntligen. Precis så känner jag för varje utplockat citat här ovanför: äntligen, äntligen, äntligen, äntligen. Katarsis. 

Den där känslan av att inte vara någons nummer ett, att bli bortvald, övertrumfad, finns ständigt i mig och färgar varje beslut jag tar, trots att den kanske inte längre är sann. Kanske har verkligheten blivit mer nyanserad. Som tjej är man så inskolad i bästiskulturen, i etiketterandet av relationer. Men kanske finns någonting bortom det? Jag vet inte, jag har i så fall inte nått det riktigt, riktigt än. Men att plocka fram sorgen över att något inte är som man önskar, oavsett i vad den önskan är grundad, är ett steg åt något håll. Man är så van att kämpa emot, att inte erkänna det skamfyllda som känns. Som min släkting som låg kvar i blåbärsriset och plockade, trots att hennes fot var bruten. Om hon bara fortsatte plocka kanske det som var ett faktum plötsligt skulle försvinna?

Ja, jag ville bara tacka för den där texten. Den gjorde skillnad. Smärtsam och befriande skillnad. Och jag kommer skriva mer i ämnet närhetstörst, den törstigaste törsten.

skriften

 Kvällen är sen. I mina mått mätt. Jag har ingenting att säga. Dagen har gått och jag har varit i mitt huvud och min telefon nästan hela tiden, med korta avbrott för att krama min dotters lilla kind, ta ett dopp, se min kille i ögonen. Jag ser att han inte gillar mitt böjda huvud och jag är verkligen inte den som är den. Som har något att säga om det alltså. Hade det varit det omvända hade jag varit lika – förmodligen betydligt mer – besvärad.

Livet i skrift. Konversationer i skrift. Planerande i skrift. Jag älskar skrift, obviously, men vilken kraft som går åt till att tolka, tolka, tolka. Läsa mellan rader. Missförstå. Ta för givet.

Ibland har jag varit lite ledsen över att min kille inte är lika textbaserad som jag. Vi har inga långa chattkonversationer när vi är ifrån varandra. Han tänker länge, komponerar sina sms. Jag skriver, som de flesta i min generation, i princip som jag pratar. En bubbla med ett ord, en till med ett annat. Arton pling för en enda mening i mottagarens telefon.

Men det är ändå något att ha en relation nästan helt baserad på öga mot öga. Valfri kroppsdel mot valfri kroppsdel. Där de viktiga sakerna sägs med munnen, de oviktiga också. Däremellan ganska tyst. Inga fyndiga gifar.

Fast när jag verkligen, verkligen behöver kunna uttrycka vad jag innerst inne menar och känner, utan att staka mig, förlora mig efter halva meningen eller mumla osammanhängande, då måste jag in i texten. Där kan jag hitta det jag annars inte greppar. Räcka över som ett brev och invänta reaktionen.

en dag. en varm.

 Det är fredag kväll. Jag äter husmansknäcke med smör, dricker vatten med sugrör. Åt en daim tidigare. Mest för att jag ville markera fredag för mig själv, inte för att jag var särskilt sugen. 

Värmen är här. "Man ska inte klaga", sa min gulliga granne. Ska man inte, tänkte jag. 

Jag köpte en rutschkana i plast på marketplace. Min kille hämtade den igår och idag placerar vi den mitt i cirkeln av den parasollskugga vi lyckats åstadkomma på gräsplanen utanför lägenheten. Barnet klättrar upp och åker ner. Min gulliga granne erbjöd oss att gunga i hennes rosa hammock. Jag släntrar efter barnet mellan rutschkanan och hammocken, rutschkanan och hammocken, med glasartad blick. Hon vill så mycket. Jag vill så lite. Värmen klipper av min initiativförmåga, försvagar mina redan svaga muskler, torkar ut mitt tålamod.

Vi går till fontänparken. TÄ! Vi beställer sushi på restaurangen intill och när jag återvänder till parken står mitt barn och min kille mitt i fontänen. Daada! säger hon. Ja, bada! säger han. Jag älskar deras energi när jag själv inte måste leva upp till den. Älskar att se dem ränna runt tillsammans. Jag väntar på dagen då min dotter kommer inse att mamma är den tråkiga. Det kommer vara både en sorgens och en glädjens dag.

Vi kommer hem och sover i ett mörklagt rum. När vi vaknar har min kille åkt för att fiska. Jag sätter barnet i vagnen och går med en ömmande hålfot mot vår gamla stadsdel. En hemgjord fryst klämmis i shortslinningen för att slå två flugor i en smäll: tillreda mellanmål och svalka det som svalkas kan.

Barnet vinkar till alla och gladast blir jag när hon får svar från de jag inte trott. En halvung man med svarta kläder, svart skägg, solglasögon, som annars bara hade passerat mig, spricker upp i ett överraskat leende och viftar reflexmässigt på fingrarna. Hon gör världen lite, lite gladare.

Vi finner oss snart på en väns gräsmatta. Under en begynnande spökhägg dricker vi iskaffe. Mellan grenarna har larver börjat spinna vita kokonger som snart kommer sprida sig över trädet. Min vän och hennes granne konstaterar att det är häftigt. Häggen kommer alltid igen trots att den tycks besegrad av larverna. Min dotter och min väns granne flirtar och konstaterar att de båda har hatt. Hon kommer bli skådespelare, säger grannen och vinkar med sekatören.

Min väns son har blivit stor. Han som var liten. Han provar om min dotter fortfarande har reflexen att omsluta ett finger som läggs mot undersidan av hennes tår, för det hade hon senast de sågs. Det har hon inte, hon har också blivit stor.

Vi får anspråkslös mat, vilket jag uppskattar oerhört i dessa foodietider, och går sedan hem igen, genom en stad som sommarlever. Jag köper daim. Barnet vinkar. Proceduren innan hon senare äntligen somnar gör mig matt och jag skäms över att inte orka detta ljusa barn.

När hon halvvaket ropar på mig går jag in och hon häver sig upp på mig, somnar om när jag stryker henne över håret. Där ligger vi och samlar oss själva inför en ny, lika varm dag.

det liv man lever

För några dagar sedan läste jag ut Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar för andra gången. Jag har tyvärr läst den för hattigt, inte i långa sittningar som jag kanske sett framför mig (bortsett från det faktum att jag alltid somnar vid långa läs-sittningar, om jag inte äter oavbrutet.)

Jag har i alla fall tagit mig tid att, inte stryka under eftersom jag är en sådan nutidsmänniska som läser på läsplatta, men skriva ner citat i mina anteckningar. Det blev tre små citat, och jag kommer kanske utgå från alla i olika blogginlägg. 

Det första låter så här, och jag ber om ursäkt för lösrycktheten:

Att de liv man lever innerst inne är de liv man vill ha, att de är värda något i alla sina små triviala detaljer.

När jag läste det påmindes jag om något liknande jag läst i en intervju med Lena Andersson en gång för längesen. Jag minns inte alls exakt vad hon sa, men det var samma kärna. Att det sätt man lever på förmodligen är det sätt man önskar leva på. Och jag hoppas nu att det är införstått att det, i alla fall från min sida, inte innebär att människor som lever i misär eller under andra typer av missförhållanden innerst inne vill ha det så. Jag utgår från människor som mig själv, som ändå har viss makt att välja och påverka sina liv.

För mig är det en intressant och trösterik tanke för att jag alltid gått runt med en liten gnagande känsla av att leva fel. Att jag gör de val jag gör för att jag inte är mer kapabel, modigare. Jag har en ständigt pågående fomo, men den är inte rotad i mig, utan svävar lite ovanför. Hallå, ropar den, borde du inte vilja resa till något coolt ställe? Borde du inte vilja dansa på olika bord? Borde du inte bli full lite oftare? Borde du inte ha några fler relationer? Borde du inte göra något i tiotusen timmar så att du blir helt sjukt bra på det? Borde du inte jobba lite mer och lite hårdare? 

Jo, jag kanske borde. Men jag verkar inte vilja det? Om jag ville det hade jag väl gjort det, tänker jag (oftast inte, men när jag läser det där citatet).

I min mammatillvaro längtar jag ju alltid efter att få zona ut. För att jag brukar göra det. Jag verkar vara en person som zonar ut ett visst antal gånger per dag. Jag har till exempel alltid tänkt att jag är en sån som helst vill leka två, men har insett att jag gärna leker fler än så, för då har jag möjligheten att försvinna lite ibland när de andra sköter samtalet. Om jag skäms lite över det? Såklart, som över det mesta. Men jag har kanske tänkt sluta göra det nu, för att jag inser att det är något jag tycker om. Jag behöver göra det. Eller bara: jag gör det. Har alltid gjort. Min dotter är mest lik sin pappa, samma ansikte, ögon, mimik. Men när hon försvinner bort är hennes blick min, som jag känner igen den från bilder och film från min barndom.

Och det är inte som att jag försvinner in i någon rik inre värld, utan jag bara försvinner. Jag hör vad som pågår runt mig, men en liten stund måste jag få låta bli att delta.

Jag skulle kunna fortsätta med andra delar av mitt liv som jag återkommande ifrågasätter, men ändå fortsätter med. Men jag stannar här. Det liv jag lever är kanske det liv jag innerst inne vill ha. Alla triviala detaljer som utgör det. Kanske gillar jag dem trots att de inte ser mycket ut för världen (läs: internet).

låt mig kåsera lite om beauty

 "Jag var väldigt duktig härom dagen," skrev min syster och fortsatte:

"Jag har tre ställen med hormonfinnar i ansiktet som inte verkar gå över. Så jag bestämde att jag behövde nåt att dölja dem med. Jag gick till Kicks och sa HEJ, jag sminkar mig inte och vill inte sminka mig. Men har du en enda produkt som jag använda för att täcka över de här finnarna tack?"

Det där hejet i versaler är mycket talande för hur mycket kraft och mod som krävs för att göra det som hon just gjort. Gå till en plats avsedd för skönhet, vara lite ful, och kräva att få gå därifrån och fortfarande vara lite ful.

Jag fick gör samma sak, typ, för några år sedan. Jag gick till den lokala ekologiska hälso- och skönhetsbutiken och undrade hur jag skulle få min hy att må lite bättre. Hon frågade hur jag tog hand om den för tillfället och jag förklarade, med blicken och foten skrapandes i marken, att jag om kvällen tvättade med vatten och smörjde in med en vanlig, mjukgörande ansiktskräm från apoteket.

Butikägarens suck dånade i den lilla butiken. 

Nej nej nej, för det första: inget vatten. Aldrig vatten. För det andra: en, två, tre, fyra, fem, sex, sju produkter upp på disken framför mig. Lika många tumnagelsmå plastburkar som fylldes: den här först, sen lite av den, badda försiktigt med den, avsluta med den här och så lite av den, och så på morgonen tar du den och den. Prova några dagar och kom tillbaka.  

Jag gick hem och provade, sa till min kille att vi kan tyvärr inte höras ikväll, jag har blivit upptagen. (Hans bidrag till min jakt på bättre hy var för övrigt att föreslå gurkmeja. Jag såg ut som Bart Simpson i tre dagar.)

Några dagar senare uppbådade jag modet, återvände till butiken och sa HEJ, det här är omöjligt. Berätta för mig vilka max tre produkter jag behöver för att hålla hyn i schack. I SCHACK sa jag. Börjar du prata om glow får det vara. Det sista sa jag inte men det var andemeningen.

Jag fick en olja, en olja och en kräm. Den första oljan har jag överlistat, så nu är jag nere på en olja och en kräm och skulle nog egentligen kunna överlista även olja nummer två. Men nu har vanan och vidskepligheten slagit rot. Den verkliga anledningen till att min hy är helt okej idag är med största sannolikhet att jag blivit äldre samt att jag och min kille inte hånglar lika mycket. 

Jag har alltid avundats min syster för att hon lyckats med att inte sminka sig. Jag har till och med sminkat mig på fjället, släpat med mitt puder tillsammans med oljan och krämen och kanske fem små, små, handdukar jag klippt och sytt ihop av en stor. Suttit där utanför tältet med vattenflaska och våtservetter, hållit på. Medan min kille borstat sina tänder och gått och lagt sig.

Av alla wastes of time i mitt liv så är nog detta det värsta. Men vad gör man inte för att känna sig en gnutta, gnutta, attraktiv här i världen. Man kan ju stöta på inte bara en utan flera renar, kanske en fågeljägare.

Nu är jag fri från pudret, det dammar i badrumsskåpet. Det enda som går varmt är mascaran, och till och med den använde jag på mest effektiva sätt när jag var som småbarnströttast: applicera bara längst, längst ut på fransarna så det i princip går att tvätta bort med handsvett. 

ett dalande propellerplan

 Att läsa om skrivande är som bekant något jag trott att alla tycker är helt ointressant, all motbevisning till trots. Att läsa om skrivkramp har jag tänkt är flera steg värre. VEM är intresserad av att jag inte kan vrida ur mig något halvintressant? Men så kommenterade En titel att ångesten över hur svårt det är att skriva är ett av hennes favoritämnen att läsa om. Så kanske skriver jag nu åtminstone för ett par ögon:

När jag tog upp skrivandet igen så var det en propeller som startade. Jag matade inlägg varje dag. Det spelade ingen roll vilken eventuell kvalitet de hade, text skulle ut. När barnet somnat bredvid mig låg jag kvar och knapprade envist på telefonen, trots att det fanns sällskap utanför sovrumsdörren, sällskap som jag längtat så länge efter att få umgås ostört med. Jag valde skrivandet framför tv-serien under mina ensamma kvällar. Jag halvsprang med datorn till mitt favoritcafé när jag plötsligt fick en timme för mig själv, trots att det var allt för kort tid för att hinna något.

Den senaste tiden har propellern börjat snurra långsammare. Jag klickar upp ett nytt tomt dokument, börjar skriva, börjar tvivla, stänger ner. Tittar på Imperiet Bianca istället. 

Jag har blivit för medveten, igen. Min egen glöd börjar släckas av det den alltjämt släcks av: dömandet från människor jag inte har någon som helst kontakt med men som ändå befolkar mitt huvud och mina beslut och ageranden. Människor som jag har kontakt med också, för den delen, men som inte själva har kommit med något dömande, utan jag har hittat på deras åsikter utifrån vilka jag tror att de är. 

Jag lyssnar på poddar och läser texter med en viss dömande ton, en viss kritisk och samtidigt humoristisk skärpa som jag uppskattar att ta del av, men som lömskt flyter in bakom mitt pannben och granskar det jag skapar utifrån en av flera röster hopknådad allvetande röst, som inte tolererar minsta ogenomtänkta resonemang, minsta banalitet, minsta billiga poäng. 

Ibland får jag lust att stänga av allt, detoxa, om man så vill. Se vad som kommer ut när bara min egen fysiska verklighet ligger till grund för inspirationen. Se vem jag blir. Men jag är för rädd att jag inte ska gilla den jag blir, inte ha respekt för den. Jag är rädd att det är mig de ska ifrågasätta, kritisera, genomskåda, de här poddarna, skribenterna, de här bekanta, kanske också vännerna, bakom min rygg. 

Det är att ta sig själv på lite för stort allvar. Och det är att inte ge sig själv chansen att utvecklas, att skriva dåligt, att skriva bättre. Den här bloggen har som max 100 läsare på en dag. Det har också dalat på senaste tiden, på grund av min svaga propeller, antar jag. Mina sämre formuleringar når inte direkt kultursidorna.

Jag hade också någon högburen idé om att jag inte skulle tala till er som läser, som någon annan proffsbloggare. Och jag ska inte göra det så mycket, heller. Men jag kan i alla fall säga att ni ger den sprutt som ändå fortfarande finns hos det här något långsammare propellerplanet. Fint att ni läser, och kommenterar, ni som gör det. 

Det kommer mer.

låt mig bli en uttråkad hemul

Det är inte pengar som spelar roll i slutändan, säger de. 

Ingen ligger på dödsbädden och ångrar att de inte jobbade mer, säger de. 

Tänk på pensionen, säger de. Du vill inte bli fattigpensionär, säger de.

Bestäm er, vill jag säga, och tänker att när den dagen kommer, min pension, så har jag antingen drunknat eller brunnit upp. Blivit uppäten av en zombie, eller vad de nu gör med en, jag har inte sett någon zombieapokalypsfilm och är alltså illa förberedd.

Jag tackar ja till min skrivkurs, till ytterligare tolv månader av inte så fet ekonomi. Till och med ett par månader av hur-ska-vi-få-ihop-det-ekonomi. Jag får väl jobba, säger jag när jag skjutit undan tankarna på om detta egentligen var en så bra idé. Tankarna på vart det egentligen ska leda. 

Varje år har jag tänkt att snart kommer jag också skriva under min fasta anställning. Lönen kommer rulla in, lugnt och tryggt. Jag vet att folk tar sig runt på ströjobb, timvikariat, för att kunna göra i alla fall någonting av det de tycker är roligt på riktigt. Men inte jag, väl? I min familj har man ett jobb. Inte som att någon har sagt att det är så det ska vara, men det är så det ser ut. Jag skäms alltid när min skrala kassa blir synlig. Mellan våra fyra väggar, i vårt lilla liv, märks den sällan av. 

Om jag slipper drunkna, brinna upp eller bli zombiemat, är väl min pension hursomhelst knappt nåbar. Jag kommer ändå behöva jobba till, inte vet jag, 75? Och jag kommer sörja den, pensionen. Redan som mycket yngre identifierade jag mig med hemulen i Tove Janssons Hemulen som älskade tystnad. Jag vill slippa knipsa biljetter bland andra bullriga hemuler. Jag vill gå i pension. Jag vill öppna grinden till en gammal park, njuta av tystnaden, bli uttråkad, skapa något nytt.

fontänen

 "TÄ!" ropar hon varje gång vi börjar närma oss den, fontänen. Pekar ivrigt och gnider sedan sina fingrar mot varandra, tittar på mig med intensiv blick.

"Ja," säger jag, "du har tvättat händerna där en gång. Nu kommer vi gå förbi fontänen, och fortsätta hem."

Men när hon börjar studsa i vagnen av blotta åsynen av den forsande lilla vattenpelaren, omgiven av en cirkel full av tulpaner och penséer, kan jag inte säga nej. Jag svänger in, parkerar vagnen och lyfter ner henne, behöver inte ens säga till henne att hon inte har stövlar och inte får gå ut i vattnet, hon slänger själv en blick ner på sina fötter och går sedan precis intill kanten och börjar plaska med öppna handflator, spretande fingrar. 

Jag tar upp telefonen, för tjugonde gången när hon för en sekund har ryggen mot mig, och fortsätter en konversation med min syster om en födelsedagspresent. Men snart hör jag "maaammä, mammä!" och ser hennes lilla arm uppfodrande åka fram och tillbaka, ett slängande pekfinger mot vattnet: du ska också känna!

Som beordrat sätter jag mig på huk och känner på vattenytan, vi tittar på varandra och huttrar. Hon springer iväg och jag tar upp telefonen igen. Hon kommer tillbaka med en maskros, kastar den med sikte på vattnet. Den landar bredvid henne på stenläggningen och hon letar förvirrat, gnyr otillfredställd. Jag plockar upp den, ger den till henne för ett nytt försök som slutar likadant. Jag kastar den åt henne och den landar som ett guppande smycke på vattenytan. Hon tittar länge innan hon börjar rafsa bland alla gamla blomblad som ligger dränkta på marken. Jag kan inte längre sitta på huk, flyttar telefonen från bakfickan på jeansen till jackfickan och sätter mig ner på den fuktiga stenen, benen i kors.

Vi kastar blomblad i fontänens lilla sjö. Hon springer runt den för att leta nya blommor, och för varje gång hon hittar en och ska återvända blir hon först desorienterad. Allt ser likadant ut åt alla håll, jag är inte där hon trodde. Jag bestämmer att lagd telefon får ligga och vinkar, ropar hennes namn. Hennes blick kvicknar till och hon kommer springande med en halshuggen, apelsinfärgad pensé. När vi kastat den i vattnet och hon springer iväg åt andra hållet på jakt efter ännu en, fylls jag av minnet av den känsla hon måste ha just nu. Känslan av att göra någonting viktigt, men utifrån ingen annan än en själv. En känsla förunnad barn, och vissa andra, har jag förstått.

Telefonen åker såklart fram tillslut, ändå. Klockan är 16.04, jag reser mig, stoppar ner henne i vagnen och går hemåt med två blöta fläckar bakpå jeansen.