blir det nåt inlägg eller

 Jag är ändå lite ledsen över att energin inte riktigt räcker till den här lilla bloggen. Eftersom mina dagar är fyllda av skrivande och tankar på skrivande så är jag mätt på kvällarna. Jag är nämligen en sån som blir mätt på saker, tyvärr. Jag försöker hålla upp, öppnar ofta ett nytt utkast, men kan inte ge den tid jag vill för att det ska bli åtminstone något med substans. Och eftersom jag hittat ett sätt att faktiskt få en slant för mina tidigare, mer krönikeliknande inlägg så går ju såklart de tankarna till den mappen istället. Tyvärr, på ett sätt, ändå. Den här platsen är mig ändå kär, för den ledde mig tillbaka till skrivandet. Och till det lilla mellanrum i tillvaron där jag just nu befinner mig. Jag är bland människor som är lite som jag. Olika grader av inåtvändhet och/eller eftertänksamhet. Jag får läsa deras texter, de läser mina. Jag får läsa text, skriva text, prata text. Det är nåt.

Idag har jag ansträngt mig för att hitta romantiken i att behöva uppehålla mig i en gigantisk slaskvattenpöl på parkeringen utanför mitt eget lägenhetshus, medan låga moln rusar ovanför huvudet. Jag har lyckats. Och inte. 

Jag har hittat lite lycka i det också, i att årstiden börjar skifta. Allt med barn blir enklare när utomhuset blir mer lättillgängligt. Utomhuset är räddningen. Utomhuset är svaret.

Jag ska försöka producera nåt här då och då. Även om det bara blir kort. Vi hörs.

en formlös längtan

 

Jag bläddrade i mina anteckningar i telefonen och hittade den här listan. Några punkter fortfarande utan bock, men dem kunde jag snabbt klicka i. Så fick jag lov att stanna upp ett tag och titta på de där sakerna. Så onåbara de hade varit, så främmande att det någonsin kunnat gå att bara genomföra dem, hursomhelst, varsomhelst, närsomhelst. Så mycket oerhörd lyx jag bara hade gått runt och burit på hela livet, utan att veta om det.

Och nu börjar de där sakerna redan kännas självklara igen. 

Eller nej, inte självklara än. Att lämna henne, oavsett anledning och oavsett hur lång tid, känns alltid som att göra något jag inte borde. Känns alltid som att jag väljer bort henne.

Och det gör jag ju. 

Varför skaffar folk barn om de inte vill umgås med dem.

Den där meningen. Som kastas fram i tid och otid. Som tar för givet att människor kan föreställa sig något de aldrig varit med om. 

Jag läser Kvinnor utan barn av Sara Martinsson (eftersom frågan om barn inte tar slut efter ett barn, först efter två får man slappna av, förstår jag). Har inte kommit långt, är kvar i kapitlet om längtan. Hon undersöker, med hjälp av psykoanalytikern Julia Kristeva, vad den där barnlängtan egentligen är. Kristeva har skrivit:

När barnet kommer (...) leds modern in i den labyrint av erfarenheter som hon, utan barnet, sällan möter: kärleken till en annan.

 Och Martinsson frågar sig då:

Vill kvinnan vars längtan är det viktigaste i livet i själva verket bara älska, och bli älskad? Inte ens moderskapet är en garanti för kärlek. Barnlängtan blir alltså, ur den synvinkeln, en längtan efter något som ingen människa kan veta vad det innebär. Det är en abstrakt, formlös längtan. En kraft med en rörelse mot ett obestämt mål. 

För mig var längtan visserligen inte det viktigaste i livet. Efter mitt första och enda missfall (smärtsamt både psykiskt och fysiskt) såg jag på min kille och tänkte: det är inte värt att lägga all tid och kraft på det här, jag vet att jag har honom och att jag har honom kvar är det viktigaste. 

Ändå la vi lite mer tid och kraft, men inte överdrivet mycket (en utredning som ledde till ägglossningsstimulerande tabletter, som hjälpte), för där fanns ju ändå en längtan. Och den drivkraft som gödde den längtan var just den: jag ville bara älska.
Bli älskad, mjaa, ja, men mest bara älska. Det har varit väldigt tydligt att det funnits en typ av kärlek i mig som behövt ett utlopp. Den där villkorslösa. Det är en abstrakt, formlös längtan. En kraft med en rörelse mot ett obestämt mål. Jag hade inte kunnat formulera det bättre.

Jag har fått utlopp för den där kärleken som legat i ett litet paket nånstans inuti. Jag har också fått kännedom om hur mycket jag behöver få vara i mitt eget huvud för att känna mig som mig själv.

Varför det är så viktigt att få känna sig som sig själv, dock, är fortfarande frågan. 

Men igår promenerade jag långt, själv, utan att vara på jour, och har nog inte känt mig mer som mig själv på länge.

flexibel i täckbyxa

 Det var förmodligen inte så, men det kändes verkligen som att jag var den enda människa i centrala Stockholm som hade täckbyxor på sig i helgen.
Syftet var egentligen att dölja en missmatchning mellan jacka och byxa, men de två minusgraderna i Stockholm kändes råa på ett sätt som likställde dem med de tolv jag lämnade i Västerbotten, och täckbyxorna gjorde därmed också sitt riktiga jobb. Om jag kände mig malplacerad när jag försökte krångla av dem inne på Haga Schweizeri på NK, medan en kvinna satt bredvid och beundrade sin nya förlovningsring som utifrån utseendet och själva platsen i sig att döma förmodligen kostade väldigt mycket pengar? Jepp.

Jag brukar tycka att det är övervägande jättejobbigt att komma till Stockholm. Men inte den här gången. Min teori är att det inte längre finns några tvivel i mig. På var jag ska bo. Eller kanske snarare var jag inte ska bo. Förr kanske det ändå fanns en liten, liten röst någonstans i mig som sa men ska du ändå inte. Bo i en stor stad. Nu är den rösten död, den finns ej mer. Kan jag inte gå eller cykla dit jag ska på allra högst en timme, så får det vara. Flyttar jag någonstans framöver, så är det förmodligen till något mindre. 

Men nu är jag nöjd. Tänk att man ändå kan vara det. Med någonting.

Jag lurade mitt barn och sa att jag skulle åka och jobba. När sanningen var att jag skulle träffa hennes favoritperson (mormor) och hennes konkurrent om denna favoritperson (min systerdotter, i form av bebis) som jag knappt hann träffa senast eftersom de flydde kräksjukan som blev (men som tog dem ändå).

Nu har vi tagit igen det. Jollrat på hotellsängar, ätit ohemula mängder mat (mest jag), travat runt i en vackert grå och naken huvudstad. Jag har fått känna mig som en moster. Burit, sjungit, till och med fått sova bredvid. Och fått bekräftat att modersinstinkterna sitter i trots att jag åkt ifrån mitt barn. Enligt min syster har jag utan att jag själv minns det, när systerdottern gråtit kort på natten, hastigt och reflexmässigt vänt mig om för att kolla läget. 

Det kändes ändå bra att höra, i allt som är svårt med mammeriet. Nu på tåget lyssnar jag på en podd om föräldraskap där det pratas om flexibilitet. Att kunna vara flexibel med sitt barn, eftersom de sällan kan det själva. Jag är verkligen inte en flexibel person. Så det är inte konstigt att vi krockar, mitt älskade barn och jag, men jag har bestämt mig för att jobba på det. När jag klarar det ska jag skörda frukterna och klappa mig på axeln. När jag inte gör det. Ja, då får jag väl bara göra det sistnämnda.

Nu får det gärna vara framme snart, tåget, så jag får vara hos min oflexibla unge igen. Där jag ska vara.

SLÖN

 Barnet har gått in i en ny period av att vakna 05:nånting. 

Man går inte och lägger sig i tid. Man vaknar på natten, ger henne sin välling och kan därefter inte somna om. Ligger och tänker på oerhört viktiga saker som man glömmer bort dagen därpå. Vaknar precis efter att man lyckats somna igen, känns det som, av att hon måste kissa, av att hon, innan man ens själv hunnit säga något, förklarar med eftertryck att hon inte vill sova mer.

Man har lovat att ta morgonen men stapplar ändå tillbaka in till sin partner och frågar om han möjligtvis har fått sova någonting inatt. Jomen ändå, svarar han och så säger man till barnet att pappa kommer och läser Mamma Mu visst går det bra mamma kommer sen.

Och så går man och lägger sig igen med kudden som ett lock på huvudet, men kan inte somna för det dåliga samvetet vibrerar när man hör pappans tålmodiga, ja nästan harmoniska röst där utanför sovrummet. 

Man tror inte att man somnar eftersom man drömmer en dröm om att man försöker somna i en gungande fåtölj på ett spa precis efter att man härmat och förolämpat en offentlig person som råkade höra en. Det borde räknas som att typ ha somnat. Så man kliver upp och går ut till vardagsrummet där ens lilla familj sitter på golvet runt träklossarna som har blivit ett hus till plastdjuren som ligger i en hög i någon sorts koma efter att ha ätit för mycket SLÖN, berättar barnet. SLÖN, jaså frön, ja det är lätt att föräta sig på frön förstås.

Man tar över, säger åt sin partner att gå och vila ett tag eftersom han har förmågan att faktiskt kunna vila, till och med somna så pass nära inpå att han vaknat och klivit upp. Man fortsätter leka med plastdjuren, man läser sagan om Klara som rider på en snäll tiger och om Julia som är trött. Man gosbrottas med barnet i soffan och säger tycker om dig bara, tycker om dig bara till varandra och tänker att just precis det kommer man minnas och sakna. 

Man går förbi köket och ser den nya tripp trapp-stolen som har ersatt den där barnstolen, ni vet en sån i plast med ett eget litet bord, från ikea fast från loppis för 40 kronor. Nu kommer hon kunna klättra upp i sin egen stol, sitta intill det stora bordet. Serpentinerna från tvåårskalaset hänger kvar på stolen och tårarna kommer ofrivilligt varje gång man ser den, fast det var man själv som önskade den till henne. Det är som de säger, skriver en gammal klasskamrat med tre barn, på messenger, dagarna är långa men åren är korta. 

Ja det är nog den sannaste sanningen, svarar man och känner sig mossig och samtidigt inkluderad i något slags gemensam erfarenhet.