att harva på (7)

Om affär, banan, skriver min kille. 

Han och barnet är hemma. Han tränade på förmiddagen och jag hade tid att träna på eftermiddagen. 

Om det finns något café där i närheten kan du ju sätta dig och skriva efteråt, sa han.

FÅR jag det?? sa jag. 

Nu sitter jag i något av ett antiklimax med min cappuccino och min macka och en dator utan batteri. Tänker på att köpa banan. Knipprar på telefonen.

Det är så oromantiskt, knipprar jag till min syster.

Så muminpappskt av dig, svarar hon.

Jag önskar SÅ att jag hade en övertygelse, ett självförtroende, en idé, ett koncept, ett driv. Att starta eget. Att frilansa. Att varje dag få knalla in på ett café med min dator och pussla med text. Det är ett sånt obeskrivligt mys. Ett mys som med största sannolikhet skulle blekna i ljuset av olika deadlines, men det ignorerar min dagdröm. 

Jag är förskollärare. Jag blev det. Jag grep det desperat ur luften, för någonting måste jag göra. Pengar måste in. 

Jag gick utbildningen, jag pausade, jobbade. Jobbet är fantastiskt men förhållandena usla, följaktligen är jobbet inte fantastiskt. 

Jag är journalist också. Jag blev det. Jag grep det desperat ur luften för jag kunde inte längre jobba timmar som städare förlåt lokalvårdare. Jag vårdade inga lokaler, jag suger på att städa. 

Det var innan förskollärarutbildningen. Jag ville jobba med kultur, livsåskådningsfrågor. Men jag sköt ner mig själv, lyssnade på andras idéer om vad jag borde göra, utifrån vad jag var ”bra” på. Vågade inte annat. Andra vet alltid bäst, som bekant. 

Jag har aldrig känt mig så malplacerad som på en nyhetsredaktion. Huden knottrar sig av obehag bara jag ser en bild av ett sånt öppet kontorslandskap med lysande skärmar och människor med något främmande målmedvetet i blicken. Jag jobbade i närheten av ett för ett tag sedan, hörde reportrarna engagerat diskutera, ja vad var det ens, huruvida något material använts på en byggarbetsplats? De talade alltså engagerat om detta. Hade teorier, hade hört nåt. De satt sådär avslappnat på sina kontorsstolar, lutade ut i rummet, ena handen vilande på datormusen, och kände sig - antar jag - levande. Delaktiga. På plats där det händer.  

Jag tänker på ett citat jag skrivit ner i mina anteckningar. 

Istället har det alltid varit i privata sammanhang som jag känt mig som mest delaktig i världens glädje och sorg

Jag minns inte vem som sagt eller skrivit det (upplys mig), men jag skriver under. Jag vill inte vara där det händer. Jag vill vara någon annanstans. Där någonting annat händer.

Jaha, här hamnade vi idag.

Nu ska jag om affär, banan.