Nu är den här.
Jag har inte skrivit på länge eftersom mitt självförtroende i vanlig ordning dalar när jag arbetar med det jag är utbildad till, trots att det inte är fulltid, trots att det faktiskt är på den bästa arbetsplats jag varit på hittills, både vad gäller kollegor och praktiska förutsättningar. Men det är någonting med själva kulturen som jag bara inte kan känna mig hemma i. Jag kan med lite för stor ansträngning prestera min yrkestitel, jag kan inte vara den. Dags att börja öva in frasen "jag arbetar som..." istället för "jag är" när någon frågar vad jag jobbar med.
Och mitt barn luktar som någon annan när jag hämtar henne. Jag känner mig som en fumlig förskoleförälder som inte kan svara på frågor om schematider och kläder, känner mig ovan på den sidan av relationen.
Jag drömmer om en skrivhelg. Under sommaren har jag kastat så många blickar på mitt projekt som kan räknas på handens fingrar. Klickat upp dokumentet i mobilen, läst igenom något löst kapitel, flyttat något kommatecken. Nu precis i terminens början har jag vid två skrivtillfällen med de gamla kursarna slitit mitt hår, undrat vad fan det är jag har framför mig. Hur långt är det, hur förhåller sig delarna till varandra, vad saknas, vad är överflödigt, hur i hela friden skaffar man sig en överblick?
Men så satt jag kvar efter att de andra hade gått igår, åt världens ovärdaste sallad på espresso house (är deras mat ett skämt?) samtidigt som jag knattrade ner en ny scen som kändes.
Och jag kände, om jag i alla fall någon gång skulle kosta på mig att få arbeta med det här lite mer koncentrerat.
Jag såg framför mig pensionatet vi bodde på i somras. Den inglasade verandan med utsikten över de vågiga bergen och vattnet. Det nybakade brödet till frukost och sedan: slita mitt hår. Skriva.