fredag 24 mars 2023

att inte göra det bättre själv

 Det finns ett spel som heter Orangino. Man läser påståenden om sig själv och medspelarna ska med siffror (ett till fem tror jag) uppskatta hur pass väl påståendet stämmer. Det är ett spel helt i min smak (tar du fram ett strategispel har du förlorat mig för kvällen). Jag spelade det en gång och läste på kortet: fåfäng - mitt utseende är viktigt för mig. Eller nåt sånt.

Övriga spelare vände på sina sifferkort och där låg fyror och femmor. Jag blev ganska förvånad. Märks det alltså? 

Här måste det finnas en skillnad mellan att märkas och att synas. Det syns inte att jag är fåfäng, men det märks. Hade det synts hade jag varit snygg. Men nu märks det bara, alltså att jag ändå på något sätt försöker. Utan att lyckas. 

Ibland får jag till det. Kanske en gång i månaden, på sin höjd. Kläderna sitter, håret sitter. Vad det beror på har jag ingen aning om. Förmodligen att håret är lagom smutsigt och att jag legat på ett slumpmässigt men fördelaktigt sätt på kudden under natten. Och att jag valt det säkra kortet: tajta svarta jeans och svart polo. 

Jag har en spaning om mig själv och det är att jag bryr mig, men inte orkar. Jag förstår vad som är snyggt, jag kan se på en annan människa att den har känsla för sin stil. Jag förstår när jag ser bra ut. Men jag orkar inte anstränga mig för att ta mig dit. Har alltid hatat att gå i klädaffärer. Hatat att prova skor. Jag tänker ibland att jag ska hitta de där perfekt sittande jeansen, men sen tar jag ändå första bästa, eller ingenting. 

Det här går igen inom fler områden än just kläder. Mat till exempel. Jag skulle kunna leva på tomatsås. Min standard är: pasta, nån grönsak, nåt protein. Stekes i olja - klart. Men jag förstår och har vett att uppskatta när jag får nåt välkomponerat. Jag kan skilja på en bra och en sämre restaurang. Jag kan förstå och vara oändligt tacksam över att min kille fattar hur smaker kan kombineras. Men själv ids jag inte. 

Det var något område till. Krävs väl tre för spaning? Jag minns inte. Musik, skrivande, socialt samspel? Det är förmodligen kärnan till att jag inte tar mig för mer. Jag vet vad som är kvalitet men fattar hur svårt det är att lära sig prestera på den nivån. Och jag vill ju ha det lätt

Alltså får ni andra stå för kvaliteten. Jag står på sidan och bedömer. Och när ni säger gör det bättre själv då!! säger jag: orka. 

2 kommentarer:

  1. Det känns som att dina inlägg ofta är steget före i något jag funderat på men inte kunnat sätta fingret på. Tack för att du formulerar så fint! I mitt fall är nog det där medelmåttiga en skyddsmekanism, anstränger jag mig inte så kan jag inte misslyckas. I utseende, matlagning, arbetslivet. Göra lite lagom, lite lätt. Min mardröm är att göra ett försök att sminka mig ~ordentligt~ och att alla ser att jag försökt men misslyckats. Så osynligt smink, eller inget smink.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint att du upplever det så, att få ord på en diffus känsla är ju det bästa. Tack snälla!
      Och hahaha, klockrent exempel med sminket alltså. 1. Skulle heller aldrig våga pga den stora risken för misslyckande. 2. Skulle aldrig våga pga hur skulle jag nånsin kunna stå ut med att se ut som mitt osminkade jag igen om det mot förmodan skulle bli snyggt??

      Radera

vem är förvånad

 Jag prokrastinerar och förtvivlar. Skjuter upp att skriva mer på projektet, eftersom det alltid är lika svårt att öppna dokumentet. Finns d...