ärvd ängslighet

 Om jag hör ett högt ljud, en smäll, en krasch, så rycker jag till och drar högt efter andan. Det behöver i själva verket inte ens vara ett högt ljud, det räcker med ett ljud. Ett bara aningens oväntat ljud. Jag gör det om jag tappar en gaffel i golvet, när brödet skjuts upp ur rosten.

"Har du alltid reagerat så starkt..?" frågar min kille lite försiktigt. Så oproportionerligt starkt, är vad han egentligen menar.

Han fiskar lite efter huruvida det är genetiskt, eller om det är något som någon har lärt mig och som jag i min tur kan lära barnet. Lättskrämdheten. 

Jag säger att det är min roll på savannen. Det är jag som varnar er andra för lejon i buskarna. Ni kommer att tacka mig. Och så berättar jag igen hur pappa på valborgsmässoafton behövde gå undan med mig från majbrasan, eftersom de andra barnen smällde smällare. Istället satt vi på en mossig häll och tände små eldflugor, som bara lyste i luften utan minsta ljud. Smällaresmällarna på hanterbart avstånd i fjärran.

Ibland drömmer jag om en motsvarighet till den platsen, där jag inte behöver vara på spänn. Där det som stör pågår i periferin utan att beröra. Världen, människorna, deras eventuella åsikter och tankar. En plats där mitt sätt råder.

Jag fikade med min vän och hon sa att hon kommit till punkten då hon inte längre bryr sig, inte ligger vaken på natten över saker hon sagt, inte ältar, bara gör det som känns rätt. Jag berättar var på den resan jag befinner mig: när jag var på restaurang senast hällde servitrisen upp den första lilla klunken vin för mig att provsmaka. Jag smakade, och hörde mig själv säga "nej, det här tyckte jag inte om. Jag vill prova ett annat" för första gången någonsin.

Där befinner jag mig, på vägen mot besvärligheten. 

Vem är det som går och går och aldrig kommer till besvärligheten.