För något år sedan hade jag ett nyårslöfte att jag skulle vara mer besvärlig. Säga vad jag tycker, känner, vill. Komma sent. Banga ur. Inte vänta på andra som jag egentligen inte orkar vänta på. Istället för att anpassa mig, stryka medhårs, härda ut, för att inte missa eller riskera en social kontakt.
Jag lyckas en period. Och så faller jag tillbaka.
Jag hör mig själv gå bredvid en granne och humma med när hon säger att det är väl för jävligt att man inte får lägga upp den första tiden med sitt barn som man vill, vissa män kanske inte kan ta föräldraledigt! Kanske håller jag med henne till viss del (även om det där sista lämnar vissa frågetecken), men måste jag ändå humma med så engagerat? Kan jag inte åtminstone ge mig själv tid att tänka ut och häva ur mig orden "jag tycker ändå det finns något bra med att ett antal dagar är vigda åt pappan"?
Och den här människan har jag inte ens för avsikt att ha en relation med. Eller har jag det? Hon har en gullig hund som min dotter klappar.
Jag hör mig själv sopa upp det människor runt mig säger om sig själva, om det är det minsta negativt. Sopa upp det, blåsa av det och ge tillbaka det till dem, gnistrande rent. Som om jag är den som måste upprätthålla deras goda självbild, bara för att upprätthålla min egen? Självbilden som den ofarliga, lite genomskinliga, okontroversiella. För att inte skada, till varje pris inte skada.
Under hela mitt liv har jag aldrig hört ett – (förutom visst onödigt explicit) – skitsnack om mig själv. Det är inte ett skryt. Jag har inte haft en aning om vad andra människor tycker. Jag har det fortfarande inte. Har liksom ingenting att hänga upp mig själv på. Vem jag är i andras ögon. Det bra, det dåliga. Någon sorts samlad bild som jag tänker mig att många andra har?
Jag är så otroligt nyfiken. Vad har ni sagt bakom min rygg, fram med det.
I gymnasiet var en tjej med när några killar i klassen hade någon sorts genomgång av tjejerna. Antingen försökte hon förskona mig, eller så var det hon sa efteråt sant: "Nej, de sa typ ingenting om dig, Ida." Och det säger kanske allt?
Haha ja jag brukar vara så nyfiken på samma. Om mig brukade man dock säga att jag var bråkig, och dryg, i alla fall tyckte de dryga killarna det i högstadiet. Inget fel med det då tänker jag nu, men min tonårsversion tänkte nog att det vore bättre att vara mer vän av sig. Har nog i mångt och mycket försökt göra din omvända resa så nu står jag där också och önskar att jag skulle säga ifrån...
SvaraRaderadå har du det kanske i dig i alla fall, nånstans i ditt bråkiga gamla jag! Om man ändå hade fått vara lite bråkig nån gång
RaderaDet är kanske okej att det går upp och ner med civilkuraget och att inte ta skit och allt vad det handlar om. Ibland orkar man inte vara besvärlig, ibland orkar man inte vara ordentlig.
SvaraRaderaKanske kanske. Störigt bara när det mest är "inte orka vara besvärlig". Men det är väl små steg framåt antar jag, som med allt annat. *otålig*
Radera