katastrofen

 Jag står med barnvagnen på en förhållandevis tyst och tom parkering, drar vagnen fram och tillbaka samtidigt som jag snurrar runt för att väja för allt som eventuellt kan distrahera barnets insomning. Bilar, hundar, gräsänder.

Precis när hon somnat och jag stoppat in hörlurarna kommer min pappa, från samma restaurang som jag lämnade lite tidigare för att söva barn. Han frågar om jag ska gå själv och jag säger ja. Han väljer istället att gå genvägen över den istäckta viken. Jag ser honom från där jag går på fastlandet. En liten svart figur i det enorma, solstarkt snövita. Han stannar en stund och då kommer tanken: nu faller han ihop. 

Den spinner vidare. Vad gör jag? Jag ser mig själv skrika till förbipasserande att den svarta fläcken där ute är min pappa. Jag kan inte springa över isen och lämna barnet själv i vagnen. 

Tanken får inget slut. Den hänger löst. 

Sedan barnet kom har jag på min hjärnas lediga stunder börjat få katastroftankar. 

Jag har gått in i tågvagnar med barnet, satt ner henne på golvet för att hämta väskan på perrongen, bara för att vända mig om och se dörrarna stängas och tåget lämna stationen.  

Pappan har fått stroke när han och barnet är själva hemma.

Jag har öppnat lägenhetsdörren, vänt mig om en sekund och för sent sett henne på avsatsen till källartrappan. 

Jag har stått vid älven utan att lägga i vagnens broms, en cykel har kört in i mig som i min tur fallit på vagnen och, ja.

Varför skriver jag det här? Min kropp vänder sig ut och in. Och nu har alltså fokus skiftat från bara barnet till andra. 

Det är som att någon – jag själv – när hjärnan börjat slappna av slår på katastrofknappen. Precis som mitt barns hjärna slår på gör-vad-fan-som-helst-knappen när sömnen kommer för nära.

Tågtanken är värst. Jag blir knäpp av den. Tanken på hennes förvirring får mig att vilja kräkas. Jag ska ju vara där. Vara där, vara där, vara där.

När jag och en kompis var i kanske 10-11årsåldern kunde vi gotta oss i hur vi skulle reagera om den andra dog. Det var något berusande i det, något bekräftande. 

Det här är kanske något annat. Kanske vanlig föräldraångest. Men det är något med insikten om hennes totala beroende av mig (oss) som skapar en svindlande känsla som jag måste återvända till. Jag minns hur jag när hon var mindre öppnade bildörren till babyskyddet för att plocka upp henne. Hon såg på mig och jag blev yr inför blickens totala förtroende. Om jag skulle stänga dörren och gå.