att blunda

 Någonting pågår i min dotters kropp. Hon bänder sig bakåt i något slags Michael Jackson-move, hukar, sträcker sig. Med en blick som säger: jag måste göra det här.

På natten rycker det i hennes små ben. Hon ligger på mig med axeln farligt nära mitt struphuvud, benen rasslar till med jämna mellanrum. Ungefär precis när jag nästan somnat.

Hon har ett tecken för sova och gör det då och då, ofta nära de stunder hon brukar göra det. Det är svårt att säga nej till ett barn som påstår sig vilja sova. 

Det är som att hon förstår att hon behöver sömnen, men när vi lagt oss vill kroppen allt annat. Ha vällingen sjuhundraarton gånger, stå på huvudet, göra bryggan över min mage, peka peka peka, pussa, bita, peta. Glida neråt i sängen för att efter en stund leta efter mig med blicken, hitta mig och säga: ”Dä!” Där är du ju mamma, varför är du ända där borta? 

När jag var liten bad jag tydligen om att få sova, till skillnad från min syster som gjorde allt för att slippa. Jag känner sån ömhet för mig själv. Just nu vill jag bara ta mitt gosedjur och fråga min egen mamma: snälla får jag sova nu? Får jag dra ner gardinen? Slippa interagera med någon eller något i minst nio timmar. Vakna, bli buren till toaletten, bli buren till bordet, serveras gröt. Kasta den åt höger och vänster om jag så vill. Sen starta dagen. 

Vilken uppdatering som än pågår i mitt barns hjärna, så vill jag att den ska vara klar nu. Innan nästa. Och nästa. Och nästa. Om 25 år, nåde den som väcker mig.