vem är förvånad

 Jag prokrastinerar och förtvivlar.

Skjuter upp att skriva mer på projektet, eftersom det alltid är lika svårt att öppna dokumentet. Finns det andra saker att göra, saker med tydligare ramar, så gör jag dem istället. Skriver ett mail åt min kille som inte gillar att skriva mail, skriver en packlista för barnet inför en kommande tågresa, skriver halvglättiga intresseanmälningar om jobb till olika förskolor jag kan tänka mig att jobba på. Vill att de ska ge mig en sextio procents anställning i höst. Det kommer de inte att göra. Men skam den som ger sig. 

Det är därför jag förtvivlar. För att jag (ska ha mens vilken sekund som helst) inser att jag måste inrätta mig i systemet för att inte skita till det för mig själv, mer än vad jag redan gjort. Är det någon förkortning jag avskyr mer än andra just nu så är det SGI. Är det något ord på P jag avskyr mer än andra just nu så är det pension.

Jag klippte mig igår. Nu verkar det vara dags att skaffa sig ett jobb.

Åh, vad lätt det är att råka slinka ner i bitterheten igen. Precis som jag gjorde förra året vid den här tiden, innan min kille sa åt mig att göra något jag mår bra av. Samtidigt vill han nog gärna att jag drar in pengar till familjen och får en tillräckligt rimlig ersättning om jag skulle bli långvarigt sjuk. Så nu försöker jag hitta någon sorts mellanting. Där jag kan få göra båda, lite må bra av, lite dra in peng. Lite förskola, lite skriv. Håll tummarna för mig.

Och våren tar paus. Och mitt barn är snart pappigt. Kliver upp utan mig på morgonen utan protester, låter mig gå på toaletten själv (ibland), rör knappt en min när jag går hemifrån. Den oerhört märkliga blandningen av lättnad och tomhet. Imorgon ska jag åka, vara borta från henne i fyra dagar, och undrar vad som kommer ha hänt under den tiden. Tänk att ha en klump i halsen över det man så länge, länge längtat efter. Vem är förvånad.