lördag 6 maj 2023

den jävla håven (pms:en fortsätter)

 En kväll, en natt och en halv dag har jag spenderat i mitt huvud och min mobil med att försöka författa ett svar till en krönika. Krönikan är ett inlägg i en debatt om en del av förskolans uppdrag, som efter en forskningsrapport plockats upp i ljuset och väckt reaktioner. Jag blir provocerad av krönikörens präktighet och oförståelse för vad jag tycker är rimliga känslor. 

Jag försöker och jag försöker. Försöker komma åt vad jag egentligen vill säga. Läser hennes text om och om, försöker sätta fingret på vad som gör mig upprörd. Jag märker hur fort mitt hjärta slår när jag skriver, hur obehagligt det är att tycka något. Trots att ingen mottagare finns ännu.

När förskolans praktiska värld möter den teoretiska blir det så snårigt. Jag snubblar hela tiden. Varenda tydlig tanke jag får när jag skriver följs av ett men å andra sidan.

Jag fortsätter, för något vill jag ha sagt. Men till slut blir jag helt matt. Matt av att ens behöva tänka de här tankarna, jag är inte intresserad på riktigt. Jag är intresserad av teorin, men inser mer och mer att det inte är jag som ska föra över den i praktik. Under utbildningen läste jag kurslitteraturen med stort intresse. Ett intresse som snabbt dog ut under praktikperioderna. Kanske för att förutsättningarna ser ut som de gör, kanske för att jag egentligen känner mig malplacerad. 

Så många har sagt att man inte får ångra val man gjort i livet. Men jag ångrar verkligen att jag lagt tre och ett halvt år av mitt liv på att bli något som inte är jag. Att jag gjort slut på mitt studielån på ett yrke jag behöver förställa mig själv i, för att det är så otroligt svårt att inte försöka göra som andra gör, och inte som man själv känner är rätt.

I mina ljusa stunder (som inte är nu) kan jag se hur jag tar mig vidare, till något annat, till det jag egentligen drömmer om. Det jag drömmer om är inte mer specifikt än att jag vill styra min tid mer. Så unikt.

I mina mörka stunder (som är nu) ser jag hur jag går in genom den där förskolegrinden för att aldrig komma ut. Ständigt krökt rygg, ständigt på jakt efter vikarier, ständigt en känsla av otillräcklighet, ständigt dokumenterande för att tillfredsställa en osynlig högre makt. 

Efter mörkret kommer ljuset och efter ljuset kommer mörkret igen och man behöver ha sin håv med sig för att dra med sig lite av det ena in i det andra. 

Men vem kommer ihåg sin jävla håv. 


1 kommentar:

  1. Åh men nog får man ångra sina val, har snarare hört motsatsen att man inte ska dras för länge med val man inte trivs med.
    Men när man trycks ner av pms så ska man nog helst inte grubbla så mycket utan mer peta lite på alla ångesttankar och typ säga att jag vet vem du är. Vet inte om det är någon tröst men för mig brukar det hjälpa att veta vad det faktiskt handlar om. Och sen sätta ord på det. Men det är ju lätt för mig att säga som precis kommit ut på andra sidan, hehe.

    SvaraRadera

hej från olika nyanser av brunt

  Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vä...