Barnet vill att jag sjunger ”ingen satt i granen, skulle skala kottar” när hon ska somna. Så jag gör det. På repeat sjunger jag om Ingen och dess långa ludna svans, medan hon leker en lek med de fyra gosedjur hon snott till sig från sina kusiner, en lek som hon viskar fram, en lek med ett innehåll som bara hon vet om just just nu och som snart löses upp och försvinner.
Vi är på resa igen och människorna och platserna byter av varandra. Igen. Det är kalas och utflykter. Det är min släkt och min killes. Någonstans mitt i allt surnar jag till och glider ifrån honom. Hamnar mil bort, i något som jag för min syster beskriver som en psykos; jag fattar i princip inte hur vi ska kunna fortsätta tillsammans? En vallgrav av olikheter breder ut sig mellan oss. Jag tror det är kontrasten mellan min gamla uppstyrda tidspessimistfamilj och min nya inte lika samkörda familj. Det är min största fråga till alla relationsEXPERTER där ute: hur hantera att man själv är tidspessimist medan ens partner är tidsoptimist? Jag tror på riktigt att det är den svåraste nöten att knäcka för den sitter så djupt att man inte ens når den.
Vi reser vidare, hamnar i sammanhang som är mer hans. Och jag får först panik av att känna mig vilsen både geografiskt och socialt. Malplacerad i stadsmiljö och främmande i någon annans hem. Men så tar vi oss ut till grönområdena, utsiktsplatserna, och någonting släpper. Barnet springer och springer och jag älskar att se henne göra det. Medan hon springer pratar vi om det svåra, och det släpper ännu lite till. Han kommer närmare igen och under dagen känner jag hur jag sakta går in för landning, både geografiskt och socialt. Eller okej, marginellt vad gäller det geografiska. Storstäder alltså, så ovärt. Men allt känns i alla fall inte som en stor okänd massa, jag har trots allt bott här ett helt år en gång.
Men jag vet att jag kommer hamna i den där psykosen igen. Backslick-experten i Gift vid första ögonkastet säger att lika barn leka bäst för en långsiktig relation. Visst är vi lika på många sätt. Men just runt tid och planering och sånt är vi det inte, och det är ändå en stor del av livet. Tips mottages, eventuellt tacksamt.
I tio dagar har jag varit social. Och så ikväll, den tionde kvällen, går min kille och hans syskon iväg och dricker öl och när barnet somnar får jag kvällen för mig själv. Några få, välbehövliga timmar. Jag häller upp vin och chips. Ser GVFÖ på en orimligt stor skärm. Går och lägger mig intill mitt snarkande barn, lyssnar på ljuden av staden utanför och knapprar ner ett blogginlägg för att det känns som att det är på tiden.
Ja det är en olidlig skillnad att ha mellan sig, och jag är som han och inte som du, men det är D och att hela tiden ha någon vakande över mig när vi ska hinna är så störigt. Men sen är jag rätt normal när det gäller resor, min tidsoptimism ligger mer i allt jag tror mig kunna hinna innan jag måste åka till jobbet eller så. Men oj, alla gånger han fått vänta på mig. Jag upplever också att man är respektlös och normbrytande om man är sen så jag försöker alltid ändra på mig. Kanske det hjälper i en relation också, att man vill mötas, lite ändra på sig. Sen att skoja lite om det kanske, förvrida sina egna drag. Och kanske också fundera på varför det är så viktigt, vilken grundkänsla det rör och där kanske det är lättare att diskutera, eller så inte. Men jag tror inte man ska styra sitt liv efter GVFÖ:s experter..
SvaraRaderaFattar! Ja det blir en del väntande ;) Och jo, vi är ganska medvetna om den här skillnaden och kan prata om den och det underlättar såklart väldigt mycket. Hittar också strategier, men ibland orkar man bara inte hålla på med strategier utan vill fungera som man själv gör utan att stöta på motstånd jämt. Men det är väl den cirkeln man får trampa på i så länge majoriteten av förhållandets beståndsdelar känns värdefulla!
RaderaJag är kanske inte rätt person att ge råd, för jag och min kille är nog ändå ganska lika just när det gäller tidsoptimism. Dock inte planering. Jag börjar få panik på att han inte vet vad han vill göra på sin födelsedag om tre veckor. "Får väl fundera."
SvaraRaderaHursomhelst, om jag ska låtsas vara en GVFÖ-psykolog, så tror jag att jag hade frågat dig på vilket sätt era olikheter i det här avseendet skapar konflikter. "För att det blir jobbigt och stressigt för mig när vi är sena till saker," kanske du skulle sagt. Eller: "för att det skapar gnabb och bråk i vardagen som hade kunnat undvikas om vi var mer likasinnade". Ok, är ingen psykolog, vet inte vad min följdfråga är på det. Men kanske att du kan fokusera på det du kan påverka - dina interna reaktioner. Klassisk KBT: stanna upp, identifiera känslan, acceptera den, och släpp taget. Alltså: det kanske inte är en nöt att knäcka, utan en nöt att acceptera. Tidsoptimismen får lov att skapa konflikter, men känslan som uppstår av konflikten kan du kanske jobba på att släppa. Kom lite sen, men kom glad.
Lättare sagt än gjort såklart, mvh konstant stressad. För övrigt är jag inget fan av backslick-psykologen. Jag tycker han gulliga med glasögon är riktigt bra, synd att han lämnar nästa säsong.
Jo lättare sagt än gjort! Ibland funkar det, ibland inte och det är väl livet antar jag.
RaderaOch haha nej, jag har aldrig gillat backslickpsykologen heller, men han har växt lite i mina ögon faktiskt, jag tror han har en kvalitet i att vara ganska rak och enkel, lättförståelig för många liksom. Men hade aldrig själv valt honom som terapeut..!
Och vi är verkligen olika i vår herres hage, att veta vad min kille vill göra på sin födelsedag tre veckor i förväg finns inte i min värld, max två dagar i förväg kanske 😅 haha <3