nu har jag det

Sov alla, sov alla

vågor på vida havet nu

Sov alla, sov alla

havets vindar nu

Vågor och vindar

som på havet bo

Nu har dom alla

snart gått till ro

Jag räknade ut att jag sjungit den vaggvisan minst tusen gånger nu. Alltså verkligen minst. Och först idag förstod jag att det är en uppmaning. Till vågorna och vindarna alltså. Inte en uppmaning att sova till alla i största allmänhet, som jag trodde, och sen bara en uppmålad bild av vågor på vida havet. För stämningen.

Den kommer ur mig automatiskt nu, jag behöver inte tänka. Jag har blivit en speldosa. Kan sjunga den nonstop i en timme. Okej, en halvtimme. Efter det måste jag bryta och andas i fyrkant, och sen kan jag ta upp den igen. Ibland slutar jag och byter till att djupandas högt, mest för min egen skull, men det låter också lite som vågor på vida havet. Brus. 

Kanske att visan bara stressar henne nu? Men vad ska jag göra istället? Att bryta en vana är för pinsamt svårt. Man skulle ha för vana att bryta vanor.

Det här inlägget är inte på väg någonstans. Jag är snart tillbaka i föräldraledighetsvardagen efter påsken. Jag är trött på att skriva blogginlägg i telefonen, märker hur mycket sämre det blir. 

Jag längtar kopiöst mycket efter ensamtid, vilket känns tråkigt när man inte träffat sin partner på en vecka. Jag får så mycket avlastning här och samtidigt är det bara jag som har allt i huvudet, bara jag som ska ta besluten. 

Samtidigt, att se mitt barn tryggt med alla tre i min ursprungsfamilj är en lycka. Hon sträcker armarna mot dem. Letar efter dem när de är borta. En stor, stor del i min längtan efter barn var just detta. Och nu har jag det.