hennes lilla andedräkt

Idag har två saker skett i mitt lilla, lilla liv. 

1. Min ungefär lika bra hälft jobbar kväll och natt, middagstiden kom, jag hade planerat enklaste enkla för att hålla det enkelt. Vips så finner jag mig själv stekandes korv samtidigt som det lilla, lilla barnet leker koncentrerat med något på köksgolvet. Hon har öppnat två lådor, hittat en bunke, en visp och en trägaffel. Vispen och trägaffeln har hon lagt på ett grytunderlägg, och nu placerar hon bunken uträknat och varsamt upp och ner på grytunderlägget. Hon tittar triumferande upp på mig. Jag förstår inte vad som hänt, men jag förstår att det är stort och uppmuntrar därefter. Så förbereder jag mig på att hon ska glömma sitt verk och sträcka händerna mot mig. Men hon återgår. Spenderar långa minutrar med att försöka bita av sugkopparna i botten på en mixerskål.

Plötsligt är hela middagen klar och jag har haft min kropp för mig själv hela tiden.

Samma sak utspelar sig när jag stökar undan. En nalle ska bäras runt på, ett snöre ska undersökas. Jag håller andan.

2. När nattningen pågår övergår de slumpmässiga ljuden som tvångsmässigt skjuts ut ur mitt barns mun till endast: paaaappa, pappa! paaappaaaaa, pappapappa, paaaaappa, pappa! 

Och jag känner en förskjutning. Någonting från min planhalva glider över några snäpp till hans. Ett gnissel hörs, ett tecken på att någonting som i alla fall påminner om jämvikt finns inom räckhåll. 

Det finns ett vemod i det, för aldrig har jag väl varit någons nummer ett som jag är hennes. Vi är ju nästan samma fortfarande, tänker jag när jag äter upp en halvtuggad haricot verts som hon räcker mig, eller när hennes mun omsluter min näsa och jag känner hennes lilla andedräkt fylla upp den. Vilken annan andedräkt hade jag låtit komma så nära utan att rygga. Vems begagnade haricot verts hade jag svalt. 

Här har vi någon som gillar sin mamma, brukar min kille säga när hon lägger kinden mot min axel.

Ja, hon är ju så illa tvungen, kan jag tänka. För så är det ju. Vad mycket skit jag skulle kunna göra, och hon skulle lägga sin lilla sökande kind där ändå. Det är för sorgligt. 

Men än så länge tycker jag att jag förtjänar den ganska bra. Så bra att den lilla kinden söker andra axlar, och det är så fruktansvärt, fruktansvärt skönt.