tre och en halv tanke

 För första gången på länge blev skrivandet för svårt. Jag tog mig an ett för svårt ämne. Något jag trodde skulle bli lätt att skriva om blev komplicerat. För mycket av den yttre världen behövde komma in, jag behövde tycka något, försvara något. Kunde inte bara gräva fram ofarligheter ur mitt eget huvud. Så jag får återkomma till det. Det handlade om utrymmet att älska någon som inte är älskvärd. 

Under tiden hade jag tänkt lata mig med någon lista, men hittade ingen som inte kändes hundra procent fånig och vem i hela världen bryr sig. Så nu listar jag bara tre saker jag tänkt på.

1. Jag har börjat notera flickor i 7-12årsåldern. En kategori människor jag inte ägnat en tanke åt på flera år. Jag ser dem på badhuset, huttrande i sina baddräkter, i grupp, med blickarna utåt och inåt samtidigt på flickors (kvinnors) vis. Hur deras samtal i duscharna ändrar karaktär från något ganska djupsinnigt till det ytligast ytliga, fånigast fåniga. Min dotter ska bli en sån (om hon inte vill något annat), och jag kan inte förstå det.

2. Jag såg en kortis på den nya Yrrol/Lorry/whatever-serien, och oavsett vad jag tyckte om den och att det är humor, så kände jag en längtan efter mer kultur som skildrar medelålders och äldre människors liv på ett sätt som inte fokuserar på att de är just medelålders och äldre människor. Det bästa jag själv stött på hittills är Anneli Furmarks seriealbum Gå med mig till hörnet. Jag vill ha känslorna, intrigerna, tankarna, med dem som huvudpersoner, inte som någons mamma eller morfar.

3. Jag ser lite förstrött på filmatiseringen av Samtal med vänner. Jag läste för längesen på Underbaraclaras blogg att både hon och många av hennes läsare verkar tycka att kärlekshistorien mellan Frances och Nick är särdeles färglös och utan kemi. Själv är jag otroligt förtjust över att få se en tillsynes färglös kärlekshistoria som ändå är en uppenbar kärlekshistoria. En mer lågmäld, tafatt kärlek som inte försöker imponera. En kärlek som inte beskrivs på det gängse storslagna sättet. 

3b. Jag började också se Gift vid första ögonkastet igår, och förundras som alltid över deltagarnas Disneyförhoppning om kärleken. Om kärleken som den sista pusselbiten. Jag förundras samtidigt över experternas övertygelse om att attraktion och kärlek kan uppstå bara man harvar på och öppnar upp och jobbar med sig själv. Jag tror inte på något av det.