triggervarning: ett präktigt inlägg

 Läste hos En titel om att behöva oceaner av tid. För att komma igång med det där som inte måste göras. Skriva till exempel.

Jag känner igen mig. Uttråkningen som måste till för att ta sig någonvart. Och är man inte en otroligt rastlös eller lättuttråkad person är det verkligen oceaner av tid som måste till. Hon skriver att det förmodligen är småbarnslivets fel, och det är det ju. Det är så märkligt, småbarnslivet, eftersom det kan bestå av just oceaner och åter oceaner av tid, men samtidigt ingen tid alls. Uttråkningen finns, rastlösheten finns, men tiden finns inte.

När jag gick en fotolinje på folkhögskola var tid det enda som fanns, eftersom det, som vanligt, gick trögt med det sociala för min del. Så jag gjorde det man ska göra. Jag höll på. Bokade fotostudion och tog helt bisarrt dåliga fotografier. Sprang runt i skogen med stativet. Stod i olika fåniga positioner. Fotade träd (side note: man har tydligen en bra relation till sin far om man fotar mycket träd, sa min ganska pretentiösa lärare). 

Ändå lärde jag mig i princip inget om tekniken. Men jag utvecklade ett uttryck och tog emot stipendium för mina bilder vid årets slut (jag gillar bara att påminna mig själv om det). Den nördigaste killen i min klass började fundera på vilka blixtar och kameror och tillbehör jag kunde få för pengarna. Jag vet faktiskt inte vart pengarna gick. Inte till någon blixt i alla fall. 

Jag var ensam mycket de efterföljande åren, och för att hantera ensamheten och ångesten (när jag inte ringde mina föräldrar och grät) fotade jag, och skrev. Majoriteten skräp, en handfull om inte guld så i alla fall nåt som glimmade lite.

Sen kom instagram. Och jag fortsatte fota, men inte med något driv bakom. Bara för att det var enkelt. Uttråkningen var ju så lätt att komma runt. Förlåt för tidens vanligaste spaning, men den är ju också sann.

Utan instagram blir det annorlunda. Att jag ens skriver ett app-namn med liten bokstav som om det vore... ja, vadå? En självklarhet, en del av livet och kroppen. 

Smartphonebeteendet finns såklart kvar. Nu läser jag bloggar istället, går in i någon grupp på facebook då och då, läser tidningen. Skillnaden är bara att det finns ett slut. Och att jag inte har en aning om vad folk pysslar med förrän jag faktiskt frågar. Jag har inte huvudet fullt av saker jag inte behöver ha huvudet fullt av. En typ av ocean breder ut sig, inte av tid men av plats.