att hoppa till

Jag hittar en bild på mig och min tonårsvän. Hon som blev min vän tillslut, efter att jag lämnat de jag hade för att sitta själv i fönstren på rasterna i högstadiet. Vi har i princip ingen kontakt sedan länge, men jag måste skicka bilden. Vi var så gulliga, avslutningsbalen i nian.

"Jag minns det där så väl", svarar hon. Och hjärtat hos mitt sextonåriga jag hoppar till. Hjärtat som alltid var inställt på att hon bara var till låns och snart skulle försvinna igen. 

En dag när vi precis hade kommit över bron från ön till fastlandet i min hemstad, refererade hon till mig som min bästa vän. Jag minns precis var vi var, för hjärtat hoppade till på samma sätt, fast högre, lättare och tyngre på samma gång. Självklart var hon min bästa vän, jag visste ju det, men jag hade aldrig vågat säga det innan hon gjorde det. Aldrig vågat kasta ur mig det så självklart.

Var hon verkligen din bästa vän då? frågar vän av det-finns-manualer-för-riktig-vänskap. 

Ja. Håll käften.

Tänk om ens stora kärlek egentligen var en vän, skrev jag till min syster (det är till henne jag skriver saker) alldeles nu. För att jag kom på det alldeles nu.

Kanske kommer jag inte bli romantiskt kär i någon på samma sätt som jag blev kompiskär i henne. 

Jag minns dagen innan jag skulle lämna stan. För att det var så man gjorde efter studenten. Vi stod utanför hennes port med armarna om varandra. Vi hördes, vi sågs, men glesare och glesare. Hon blev cool, jag blev inte det. 

Sen är ju frågan om man bara har en stor kärlek. Eller många olika, skriver min syster.

Det är ju upp till ens grad av romantisk läggning.
Jag valde att skruva upp min nu. Jag ville känna något.