beroendet

Min syster skrev att hon bara nyligen börjat släppa självständigheten som försvarsmekanism och tillåta sig själv att känna sig beroende. Hennes kille reser bort, och på mobilskärmen ser hon plötsligt med saknad på det lilla animerade planet som visar var hans flight befinner sig på vägen över Atlanten. Förut hade det fått sticka till lite vid avskedet, men sen var det dags att rycka på axlarna och gå vidare.

När min kille för länge sen åkte ännu längre bort klev jag in i vår tomma lägenhet och grät i mörkret. Sedan kämpade jag mig igenom veckorna som kom, tills han kom hem igen. Och skammen, den ständiga följeslagaren, var såklart samtidigt med på ett ganska stort hörn. Skammen över att inte rycka på axlarna, över att ha lagt så många ägg i samma korg. Över att inte klara mig själv. Över att vara en sån tjej.

För något år sedan såg vi på serien Olive Kitteridge. Efter några avsnitt var jag tvungen att utbrista "men VARFÖR är han fortfarande tillsammans med henne?" 

Kort, onyanserad bakgrund: Olive Kitteridge är en kärv, deprimerad lärarinna. Kall, framför allt mot sin man. Ärlig på det dåliga sättet. Att göra sig till eller dalta med någon är inga alternativ.

Hursom, jag utbrast alltså "VARFÖR är han fortfarande tillsammans med henne?" efter den trehundratjugofjärde uteblivna ömhetsgesten eller syrliga kommentaren. 

"Kanske för att han tycker om henne," sa min kille. Som om det inte vore något konstigt med det. 

Sen läste jag en recension av boken som serien är baserad på, och recensenten skrev att visst kan Olive uppfattas som kärv, hård och som att hon inte förtjänar sin positiva man. Men utan honom hade hon kanske gått under. Han är hennes livlina, hennes ljus. 

Och kanske vill han vara det? föreslår alltså min kille.

Plötsligt förflyttas ljuset från varför mannen stannar hos Olive, till varför Olive stannar hos honom. Plötsligt handlar det om beroende. 

I en suddig, suddig spegel kan jag spegla min relation i Olives. Jag kan bete mig, men jag strör inte ömhet omkring mig, jag är inte peppig, jag tycker att mycket är besvärligt, jag blir lätt irriterad, jag himlar med ögonen, jag ifrågasätter, jag ser våra olikheter, ofta besväras jag av dem.

Varför stannar jag då? För att han är, kanske inte min livlina, men någon typ av lina. Han är mitt ljus. Han har kommit in med ljus i mitt liv, och kanske vet jag inte hur jag ska hantera det riktigt? Hans sinnesstämning påverkar min, orimligt mycket. Jag skäms över det, men det är så. Jag behöver honom. Jag driver med honom när han är intill, men när han är borta är tomheten skrämmande. 

Jag har avundats min systers, och andras, självständighet. Jag gör det fortfarande. Därför var det skönt att höra att den till viss del är ett försvar mot (det ofrånkomliga?) beroendet. Samtidigt unnar jag henne beroendet. Det finns något i det.