Påskris är verkligen det fulaste högtidspyntet. Utanför coop sitter en tiggare och säljer påskris, med ett fång i famnen. Jag tror inte hon förstår hur många procent det adderar till förnedringen. Med största sannolikhet spelar det för henne ingen roll.
Men det spelar ändå lite roll, jag vill fråga vem som kommit på idén.
För att kunna fortsätta skriva bör jag fortsätta läsa. Men jag kommer inte igång, ids inte. Saker jag vill göra när jag inte är med min lilla familj: skriva, läsa, yoga, gymma, promenera, ligga ner, träffa en vän, äta något långsamt.
Enligt senaste Liv Strömquist-albumet har stenbocken ett eller max två intressen som sysselsätter dem 24/7. Det stämmer ju inte alls, tänkte jag, jag har ju knappt ett redigt intresse, och det håller jag verkligen inte på med 24/7. Men nu märker jag att det är oerhört svårt att portionera ut de här sakerna på ett måttfullt sätt. Så det har ändå blivit två intressen som sysselsätter mig mest: skriva och äta något, långsamt.
Apropå att äta något, långsamt, så börjar kilona (svenskans fulaste ord? Kilona?) efter amningen och min sexmånaders ofrivilliga periodiska fasta komma tillbaka. Det stör mig att det stör mig men det stör mig. Är det för att jag inte längre är på instagram och får min beskärda del av kroppspositivism? Det sämsta med bortskämdheten att alltid ha varit smal är den lilla katastrofen när man slutar vara lika smal. Smalheten har varit mitt kort när ansiktet exploderat av akne. Tyvärr väger det inte upp. Det finns en anledning till att akne-positivismen inte tagit samma skruv.
Jag inser att det jag skriver nu kan trigga. Man gör så mycket dumt när man har råd.
Idag är en sån dag då jag känner mig alienerad. Jag går genom stan och kan inte förstå att jag är av samma sort som alla jag går förbi. Om de stannar och frågar mig något, kommer jag förstå vad de säger? Kommer jag någonsin höra till ett större sammanhang? Kommer jag någonsin kunna ha ett jobb? Vara bland människor som bara en av dem och passera som det.
Jag läste litteraturvetenskap i Göteborg när jag var 20 år. Jag fick så många chanser att vara med, men jag tog dem inte. En socialt kompetent, ganska snygg (!) kille gick ikapp mig i korridoren för att gå till lektionen. Han sa saker, frågade saker. Men jag lät dem bara falla platt, det var väl inte mig han pratade med? Och om han gjorde det, så var det väl bara högst tillfälligt? Jag satte mig någon annanstans i salen.
En självsäker tjej med asatro-utstrålning stack in huvudet när bara jag var kvar i klassrummet, och sa: "AW?" Men jag skakade på huvudet. Jag kan omöjligt gå på en AW, vad är det ens? Jag var upptagen med att vara förälskad i kursläraren, och skämmas kopiöst över det – han hade ju fru och barn.
Det var ouppnåeligt, och alltså något jag kunde hänge mig åt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar