mil bort

 Barnet vill att jag sjunger ”ingen satt i granen, skulle skala kottar” när hon ska somna. Så jag gör det. På repeat sjunger jag om Ingen och dess långa ludna svans, medan hon leker en lek med de fyra gosedjur hon snott till sig från sina kusiner, en lek som hon viskar fram, en lek med ett innehåll som bara hon vet om just just nu och som snart löses upp och försvinner.

Vi är på resa igen och människorna och platserna byter av varandra. Igen. Det är kalas och utflykter. Det är min släkt och min killes. Någonstans mitt i allt surnar jag till och glider ifrån honom. Hamnar mil bort, i något som jag för min syster beskriver som en psykos; jag fattar i princip inte hur vi ska kunna fortsätta tillsammans? En vallgrav av olikheter breder ut sig mellan oss. Jag tror det är kontrasten mellan min gamla uppstyrda tidspessimistfamilj och min nya inte lika samkörda familj. Det är min största fråga till alla relationsEXPERTER där ute: hur hantera att man själv är tidspessimist medan ens partner är tidsoptimist? Jag tror på riktigt att det är den svåraste nöten att knäcka för den sitter så djupt att man inte ens når den. 

Vi reser vidare, hamnar i sammanhang som är mer hans. Och jag får först panik av att känna mig vilsen både geografiskt och socialt. Malplacerad i stadsmiljö och främmande i någon annans hem. Men så tar vi oss ut till grönområdena, utsiktsplatserna, och någonting släpper. Barnet springer och springer och jag älskar att se henne göra det. Medan hon springer pratar vi om det svåra, och det släpper ännu lite till. Han kommer närmare igen och under dagen känner jag hur jag sakta går in för landning, både geografiskt och socialt. Eller okej, marginellt vad gäller det geografiska. Storstäder alltså, så ovärt. Men allt känns i alla fall inte som en stor okänd massa, jag har trots allt bott här ett helt år en gång.

Men jag vet att jag kommer hamna i den där psykosen igen. Backslick-experten i Gift vid första ögonkastet säger att lika barn leka bäst för en långsiktig relation. Visst är vi lika på många sätt. Men just runt tid och planering och sånt är vi det inte, och det är ändå en stor del av livet. Tips mottages, eventuellt tacksamt. 

I tio dagar har jag varit social. Och så ikväll, den tionde kvällen, går min kille och hans syskon iväg och dricker öl och när barnet somnar får jag kvällen för mig själv. Några få, välbehövliga timmar. Jag häller upp vin och chips. Ser GVFÖ på en orimligt stor skärm. Går och lägger mig intill mitt snarkande barn, lyssnar på ljuden av staden utanför och knapprar ner ett blogginlägg för att det känns som att det är på tiden.