inget att berätta just ikväll

 Såhär är det att ha barn, sa mamma efter att barnet kräkts sitt andra kräk i vad som förmodligen är hennes livs första magsjuka.

Lite väl hårt, kände jag, trots min inre blandning av förtvivlan och lättnad: fy fan, äntligen händer detta som jag bävat för. Nu slipper jag bäva för det längre. 

KBT för kladdkänsliga pågår, alltså. Det är nästan fruktansvärt, precis som KBT ska vara.

Precis ute ur influensan, and now this, kanske är det såhär att ha barn. Det är det här som ska göra en starkare. Det är det här som är karaktärsdanande. Är det så viktigt att dana sin karaktär, undrar man bland handdukar och hinkar. 

Det är väl det. 

Omlindad av frotté ska jag kanske våga somna i rädsla för att väckas av hur något ännu mer karaktärsdanande rinner över mitt ansikte. Först ska jag väga lite för eller emot, vad är bäst, total sömnbrist eller någon annans fräna kroppsvätska i närheten av näsa och mun? 

Svårt. 

Livet är noll procent romantiskt just nu. Jag återkommer när jag i efterhand, eventuellt, lyckats krama nåt ur det.