fredag 17 november 2023

allt jag kräver är ett liv helt utan problem

Min systerdotter är en månad gammal och påminner mig om det som var då. Den distanserade blicken som i blixtsnabba ögonblick möter ens egen, för att sedan återgå till att flacka, registrera ljus, skuggor och vilsamma vita väggar. 

Hon påminner mig om halsen, den som knappt finns men ändå måste tas om hand. Smörjas och kanske pudras, för att inte bli röd och kladdig av lossad hud. 

Om mjölken som läcker från det ena bröstet när hon ammar från det andra. Om den spända magen. Om litenheten. Om lugnet som sprider sig när hon sover på ens bröst i soffan. 

Men också om hur dålig jag var. 

Min syster berättar hur hon skrattat när kisset runnit överallt. Minnesbild från hur jag håller min nakna bebis, hon kissar, jag försöker undvika att bli träffad och min kille blir livrädd att jag ska tappa henne på badrummets kakelgolv. Att jag i första hand tänkte på att slippa undan vätan. 

Min syster nämner lite casual, i förbifarten, att det läcker från det fria bröstet. Minnesbild från hur jag så fort jag kände att just det var på gång kände en stress och ett obehag i hela kroppen. Ville inte att saker okontrollerat skulle sippra ut från min egen kropp.

Jag funderar på varför allt sånt där var (är) så laddat för mig, stundtals så besvärligt att jag bara ville gråta. Varför kunde inte jag också skratta avväpnande när en stor våt fläck spred sig över min tröja? När den alldeles för starka strålen tvingade mitt barn att vända bort huvudet och jag behövde fånga upp vätskan på något sätt, i en handduk, trasa? Varför försökte jag på alla sätt undvika allt som kunde innebära läckande blöjor, bebiskräk på golvet, när det inte går att undvika? Varför blir jag förtvivlad av att vakna i fuktiga lakan? 

Vad är det Mikael Yvesands huvudperson uttrycker återkommande i ”Häng City”? Allt jag kräver är ett liv helt utan problem. 

Men att något blir blött, är väl inget problem? skulle min kille och alla normalt funtade människor säga.

Jag vet inte. Jag gillade aldrig sås när jag var liten. Kan det ha med saken att göra? Maten skulle vara torr. Torra kläder, torra lakan, torr mat? Jag vet inte. 

Jag försöker acceptera att det bara var (är) så. Jag avskyr tydligen att ägna tid åt okontrollerat kladd? Men det går sådär. Som vanligt ska jag förstå att det vore bättre, skönare, om jag fungerade på ett annat sätt. Som KBT säger jag till min systerdotter när hon ligger på skötbordet att du gärna får bajsa lite på mig, det är lugnt. Hon bajsar klädsamt på sin mamma istället. 

2 kommentarer:

  1. Har inte skaffat barn så vet ingenting om just den upplevelsen men undrade genom hela texten om det är så jag också kommer känna, för jag fick en stark aning om det. Sedan läste jag biten om sås och igenkänningen var total. Vi kanske bara är ett gäng som hatar kladd och har gjort det sedan barnsben?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, åh, vad fint. Låt oss hoppas att det är genetiskt så att ingen kan beskylla oss för något!

      Radera