frihet närhet frihet närhet

Jag känner mig sänkt av småbarnssjukorna. Ingenting blev som det skulle. Men såklart blev det ändå någonting. 

Jag har i hemlighet njutit av att få sitta och titta på i princip obegränsad teve med mitt barn. Det där förbjudna, den där skärmen, som jag gärna spenderar min egna lediga tid framför, för att jag är en kulturkonsument. Men det är fult att vara konsument, man ska vara producent. Speciellt med barn.

När vi sitter där och konsumerar får jag ha henne stilla, nära mig. Jag får sniffa obegränsat i hennes hår. Jag får betrakta henne när hon med blicken fullt fokuserad framåt rör sin kropp i små rörelser som påminner om karaktärernas på skärmen. Jag får låta mina tankar vandra iväg en stund om jag vill. Jag får prata med henne om vad som händer, men mest bara sitta stilla och vänta på att hennes inneboende behov av annan, mer fysisk stimulans tar över.

Jag har försökt stanna ögonblicket när vi, mellan kräkningarna, ligger alla tre i sängen, hon på min vänstra sida, han på min högra. Hon med huvudet på mitt bröst, han med benet över mina ben. Fastlåst i kärlek (lite klaustrofobiskt men mest fint, eller lite fint men mest klaustrofobiskt, har inte bestämt mig än) högläser jag Alfons och Mamma Mu, med inlevelse, tills hennes eget huvud tar över och hon sjunger egna, mer eller mindre fantasifulla varianter på barnsånger medan vi försöker kväva våra egna skratt så att våra bröstkorgar guppar okontrollerat. Sen somnar vi och sover tills min minimala blåsa kräver att jag omsorgsfullt bänder mig ur det där dubbla kärleksgreppet. Det känns kallt, tomt och befriande med luft och total rörelsefrihet runt kroppen.

Frihet, närhet, frihet, närhet. Jag behöver verkligen 50/50. Eller i ärlighetens namn 55/45 till frihetens fördel.

Jag har fått träffa min lilla systerdotter för andra gången, fått leende efter leende generöst avfyrat mot mig, för att alldeles för snabbt behöva låta henne åka tvärs över landet igen för att undkomma smitta. Mitt hjärta snörptes åt när jag behövde säga hejdå på avstånd, inte ens till hälften fulltankad. Hon undkom inte smittan men kräktes enligt min syster med ett leende. Jag försöker att inte tänka på hur långt bort hon är. Systern eller systerdottern?
Båda.

Nu har illamåendet äntligen försvunnit och jag känner suget efter semla, ett säkert friskhetstecken. Imorgon kanske jag köper min första och då kan vårvintern börja.