kvittot

 Man letar ju gärna upp information som bekräftar ens egen tes, ens egen världsbild. 

Jag har två intressen som jag antar, utifrån sett, om man vet typ vem jag är, kan vara ganska oväntade: 

1. sekter 
2. utbrändhet

Alltså inte som att jag är med i massa sekter och gärna bränner ut mig så ofta som möjligt. Jag konsumerar helt enkelt gärna media som handlar om dessa två fenomen. 

För det är ju det motsatta som är närmare sanningen: jag håller mig mestadels utanför grupper och gör gärna så lite som möjligt med så lite ansvar som möjligt. Mitt intresse för sekter och utbrändhet är förmodligen ett sätt att bekräfta för mig själv att mitt sätt är rätt? Alltså att hålla mig lite på min kant och inte slungas med i prestationskarusellen.

Jag har sett alla små svt edit-dokumentärer om utbrändhet, som handlar om kanske en artist jag inte ens vet vem det är. Jag vill ändå höra den berätta om kollapsen, om när den bara kunde ligga på soffan i flera månader, om känsligheten för all typ av stimuli. 

Jag vill lyssna på när ett gäng frilanstjejer sitter på sitt kontor och berättar om sina utbrändheter för varandra, om allt de gjort samtidigt, alla projekt, och jag fascineras över att ingen har bett dem göra alla dessa grejer. Ändå vill de skylla på någon. Säga att vi orkar inte mer. Vem är det de pratar med?

Utbrändhetsskeptiker brukar som främsta argument ta upp det faktum att det främst (eller bara?) är i Sverige diagnosen utmattningssyndrom finns. Som om det i sig vore en bekräftelse på att det är hittepå. Själv tänker jag att det kanske snarare säger något om just Sverige. Om att vi kanske har byggt upp en oerhört märklig kultur här, en kultur som dessutom opererar i det dolda, fast ändå inte, fast ändå. En kultur som inte funkar med människor som är både oerhört drivna och oerhört ansvarstagande.
Jag är bara ansvarstagande, inte ens oerhört.

Jaha, sekter då. Mina sekter har väl varit mina tjejkompisar, som jag trollbundits av, trots att jag inte skulle beskrivit det så då. Jag hörde en intervju med Annika Norlin, där hon sa att hon älskade alfahonor. Jag har också gjort det, jag gör det säkert fortfarande, men jag försöker i alla fall undvika dem. För jag vet hur det blir. Undviker jag dem blir livet lite, lite tråkigare, men mer stabilt. 

Min morfar älskade ett hockeylag, gick på matcher, men han reste sig inte när de andra på läktaren gjorde vågen. Där gick någon sorts gräns, en som sipprat ner i oss som kommit efter honom. 

Därför vill jag titta på, läsa om, höra om andra som trollbundits av en alfa och letts i fördärvet, eller som låtit sig slukas upp av gruppen och aldrig hittat ut igen, eller hittat ut men med mycket möda och stort besvär. Som ett kvitto på att det inte är värt. 

Men innerst inne (eller ytterst ute, det är som vanligt svårt att avgöra) vill jag såklart allra helst både vara oerhört driven och del av en stark gemenskap. Men eftersom det är så svårt ser jag hellre på ännu en Knutbydokumentär och läser hela Hjälp jag är utmattad, trots att inget som står i den berör mig.

fortfarande ny på jobbet

 Hur känns det att åka, frågade min kille inför att jag ska sätta mig på tåget mot min andra träff med skrivkursen. Precis då satt jag och tänkte på det störiga i att inte få känna en ren känsla. Jag har duckat för olika förkylningar i en vecka, jag vill verkligen åka. Men kroppen vrider sig inombords över att lämna barnet, igen. Över att hon kommer förstå att jag ska åka, att hon bara måste acceptera det. Min kille skickade en video förra gången jag var borta, för att jag behövde se och höra henne. ”Hej” sa hon till kameran. Hennes pappa sa: ”Ska vi prova att säga hej… mamma?” Hur hennes blick förändrades i samma sekund han sa mamma. Hennes ögon slets från skärmen till honom, och blicken rymde förvirring och förväntan samtidigt. Som om hon glömt mig, kom på att jag fanns, men var?

Längtan bort slåss med övertygelsen om var min plats egentligen är. Hos henne. Under samma täcke, platsen jag skriver från just nu. 

Vad dramatisk du är! Du ska vara två timmar bort i tre små dagar. 

Jamen. 

Livet är fortfarande litet. Mammarollen är fortfarande ny. Man glömmer det. Man ser andra mammor och utgår från att de vet vilka de är, att de är trygga, att de vet vad de gör. Sen kommer man på att de är precis som en själv. Ny på jobbet.

Apropå jobb. Igår sprang jag och lyckades lyssna på två poddar som båda på olika sätt handlade om att ta sig i kragen och gå åt det håll man själv vill. Kanske visste jag vad jag själv behöver höra. Men det är så obeskrivligt läskigt? Och jag vet fortfarande inte. Vad jag vill. 

DET VET DU VISST DET, säger de.

Jag kan sträcka mig till att jag kanske vet hur, men inte vad. 

en ny tid

 Vad hemskt det är att läsa sin text och inse att den är dålig. 

Jag försöker klappa min axel, berömma mig själv för att jag ens vågar lägga fingrarna över tangenterna och skriva något som inte är på riktigt. Tro att jag är någon, som lägger tid på hittepå. "Här kommer författaren", skämtade min mamma och syster när jag kom upp med min tekopp från den lilla timma av skrivande jag tiggt till mig.

In i det längsta drar jag mig för att öppna just det dokumentet. Jag går in på läroplattformen för sjunde gången i hopp om att jag missat någon uppgift, att det ligger instruktioner där någonstans, att någon har bestämt vad jag ska skriva. Men jag har såklart redan gjort dem alla. Kvar ligger mitt eget projekt, och nästa vecka ska dess ryckiga, nyfödda delar möta läsare i mina kurskamrater. Hjälp. 

Nästa vecka är också veckan då min kille på riktigt och fullt ut tar över föräldraledigheten. Jag har redan slutat tänka på klimatet. Jag hinner ju inte. Dagarna jag sitter med kursen är en sån enorm konstrast till dagarna som föräldraledig. De försvinner i ett nafs, istället för i små, små tuggor med långa mellanrum. 

Men det är så obeskrivligt lyxigt. Idag hade vi vårt första textsamtal, vi skickades ut i digitala små grupper med uppgiften att diskutera det vi läst. Efter tre år på universitetet där nästan varje gruppdiskussion var att dö litegrann inombords var jag beredd på att den timme vi fått tilldelad oss skulle vara alldeles för lång. Jag var beredd på att mina egna halvtrista anteckningar skulle vara de som tilltalade mig mest. Tji fick jag när varje första tanke mina kursare slängde ur sig gav mig ett nytt perspektiv på texten vi hade läst. Tji fick jag när vi faktiskt diskuterade det som skulle diskuteras, och fortsatte prata skrivande när tiden var slut. Tji fick jag när det faktiskt gav mig någonting. 

Är det så här ni alla känner, ni som utbildar er till något ni faktiskt är intresserade av på riktigt? Jag förstår att ni inte hinner tänka på vår stundande undergång. 

bakhåll

 Jag har en morgon som jag inte borde ha. Snart ska jag få gå hemifrån och skriva, och ändå tappar jag tålamodet när barnet för trehundrade gången ställer sig upp i sin barnstol för att kliva över till mig mitt i min frukost. Jag blir arg, hon blir ledsen. Jag skäms och stirrar ner i vaxduken med brännande tårar. Hon lägger sitt huvud mot mitt bröst och säger "hej mamma" mellan snyftningarna. 

Såklart ska hon få sitta hos mig. Jag ska ju snart gå. Få ha mig själv för mig själv i flera timmar. 

Men jag blir vansinnig av att inte få den lilla, lilla stunden, den lilla koppen te, den lilla skålen gröt, utan att behöva väja för ett krängande barnhuvud när det ska in i munnen. Varför blir jag vansinnig? Vilken anledning som än ligger bakom så är jag övertygad om att den inte är charmig.

Min kille har föreslagit att vi ska vara bestämda. När vi äter, äter vi, och sitter i våra stolar. För min skull, för att jag ska få äta. Jag minns när jag vikarierade på en förskola för flera år sedan. Jag minns hur ett barn i hennes ålder tvingades att sitta i sin stol vid maten. Hennes ögon, hennes förtvivlan. Jag klarar inte av det, säger jag. Men jag klarar uppenbarligen inte heller alternativet.

Det är en dag med pms utan någon pms att skylla på. Jag vet inte vad det är. Jag blir förorättad när jag inte kan komma åt universitetets wifi utan att vara student. Jag får prestationsångest av en harmlös liten skrivövning. 

Är det hösten, är det post-pms, är det förkylningen som mitt barn hostar ut över kudden? Jag var verkligen inte förberedd på den här känslan, den här stämningen i kroppen. Den överraskade mig. Och det hjälpte inte att ränna runt i universitetets själadöda lokaler i jakt på en plats att skriva. Först nu när jag – med all önskvärd tydlighet, berövad på internet – inte längre är universitetsstudent kan jag se det. Allt är beige. Allt är unga vuxna som vandrar runt i beige med sina kaffemuggar och lunchlådor. Såklart köper också jag en kaffe, fast jag inte skulle, den är billig och smakar därefter. 

platserna

  De där platserna som alltid finns kvar. Jag tänker på dem när jag sitter i bilen och ser ut på den planterade skogen som passerar förbi utanför fönstret. Den där tallen, tänker jag, och den. Och den där grästuvan. Vi stannar i en parkeringsficka för att gå ut och kissa. Ner för en slänt med vasst, avklippt, brunt gräs. Någon McDonaldsmugg, godispapper. In i skogen och så första bästa ställe. När jag sitter där ser jag mossan runt mig, små kvistar av blåbärsris, pissmyrorna, kisspappren. När jag dragit upp byxorna och gått härifrån, tänker jag, när jag stängt bildörren och vi är flera mil härifrån, så kommer den här platsen fortfarande finnas kvar. Denna lilla ruta av världen.

Jag tänker på det i Norge, där vi sitter och äter alldeles för dyr mat på gräsmattan vid kajen och väntar på färjan. Den lilla grillen där vi köpt den alldeles för dyra maten. Utanför personalingången på baksidan står kartonger, såna skramlande vagnar med höga gallerväggar som livsmedlen levereras i. Såna som kommer i lastbilar med gubbar som åker upp och ner på den lilla rampen, hämtar vagn efter vagn, och åker vidare. Där utanför personalingången står personalen och röker, där låser de dörren vid stängning och kastar soporna i de stora tunnorna innan de åker hem. När de har åkt hem och den sista färjan har lämnat kajen, finns platsen kvar.

Vattnet är svårare. Älven som flyter, havet som gungar. Är det en plats som finns kvar, eller bara en rörelse?

Min pappa tänker också på dem, platserna. Vi stod på perrongen på Örnsköldsvik Norra. På andra sidan spåret ett stort elskåp och någon sorts ensam tågvagn, kanske används den för underhåll av spåren, för att transportera något?

“Och när vi har åkt härifrån,” sa pappa, “står de kvar. Tänk, de står alltid här.”

Jag nickade, förstod precis vad han menade.

den sekulära diakonen

 Just nu. Diskmaskinen pulserar som ett gammalt nattåg. Jag har precis sett färdigt dokumentären Döttrar, om tre systrar som lämnas kvar efter mammans självmord, åtta, tio och sexton år gamla. Deras samtal då, bara något år efteråt, och deras samtal nu, när de är unga vuxna. Man sitter som stelnad inombords, samtidigt varm. Det starka systerskapet tillsammans med ensamheten i deras skilda upplevelser.

Jag märker hur jag trots den stela värmen är lugn dokumentären igenom. Hur jag kan vila i det där allvarliga, hur trygg jag känner mig där.

Med några vänner och bekanta hade vi för några år sedan ett par tillfällen med något vi kallade... diskussionskvällar? Samtalskvällar? Jag minns inte. Men vi bestämde ett ämne, och pratade utifrån ett antal frågor på det temat. Gick rundor. Berättade om erfarenheter, tankar och känslor kring ämnet. Det kunde bli personligt, det kunde bli känsligt, det blev framför allt ganska allvarligt. Med inslag av skratt såklart. Men det där lugna allvaret, seriositeten, låg över det höstmörka köket, där vi satt med våra tekoppar och vinglas, och lyssnade på varandra. Det blev för jobbigt för vissa, för man vet aldrig var man hamnar, vad frågorna väcker i en. Men jag trivdes där. Vi summerade efteråt hur vi hade upplevt det och jag sa: det är egentligen här jag alltid vill vara. 

När tempot skruvas upp, ämnena rör sig på eller i närheten av ytan, och det gäller att vara kvick i samtalet, så måste jag slå på något extra. Lägga i en trögare växel. Försöka hänga med. Jag önskar jag bara kunde sitta stilla, ta in. Men det är som en rundpingismatch, jag måste följa med i vad som sker för att vara beredd när det är min tur, och hoppas att jag träffar. 

Jag insåg härom kvällen att jag kanske för ofta försöker dra folk dit. Till det allvarliga. Jag gör det av intresse och omtanke, men börjar förstå att alla inte vill vara där, det riskerar att blir för tungt, för svårt att komma upp igen. Eller bara tråkigt?

Systrarna i Döttrar konstaterade att deras mamma, kanske som ett symtom på hennes bipolära sjukdom, ofta använde sig av det mörka även när hon hade roligt. Det mörka i henne sken igenom också när hon skapade, levde, skrattade. 

Så är det nog också för mig, på ett sätt. Jag har inte svårt att röra mig från det tunga till det lätta och tillbaka igen. Men jag ska kanske inte förvänta mig att alla andra fungerar likadant? 

Jag funderar på var jag ska ta vägen för att få befinna mig där oftare, utan rädsla för att dra ner andra i hål de inte vill vara i, och sörjer att jag inte längre känner mig hemma i kristendomen och kyrkan. Hade jag trivts där hade jag trivts där, så att säga. Kanske som en liten diakon? Hur ägnar man sig åt sekulär diakoni? Och säg nu inte socionom, tack, även om det är det rätta svaret. 

Skrivkursen känns som att den rör sig i närheten av det jag söker. Det behöver inte alltid vara allvarligt, men det blir lätt så. Man blir naken när andra ska läsa eller lyssna till ens texter, oavsett hur nära texten ligger ens eget liv.  

Så i år ska jag njuta. Njuta av att befinna mig allvarsnära, där jag trivs.