den sekulära diakonen

 Just nu. Diskmaskinen pulserar som ett gammalt nattåg. Jag har precis sett färdigt dokumentären Döttrar, om tre systrar som lämnas kvar efter mammans självmord, åtta, tio och sexton år gamla. Deras samtal då, bara något år efteråt, och deras samtal nu, när de är unga vuxna. Man sitter som stelnad inombords, samtidigt varm. Det starka systerskapet tillsammans med ensamheten i deras skilda upplevelser.

Jag märker hur jag trots den stela värmen är lugn dokumentären igenom. Hur jag kan vila i det där allvarliga, hur trygg jag känner mig där.

Med några vänner och bekanta hade vi för några år sedan ett par tillfällen med något vi kallade... diskussionskvällar? Samtalskvällar? Jag minns inte. Men vi bestämde ett ämne, och pratade utifrån ett antal frågor på det temat. Gick rundor. Berättade om erfarenheter, tankar och känslor kring ämnet. Det kunde bli personligt, det kunde bli känsligt, det blev framför allt ganska allvarligt. Med inslag av skratt såklart. Men det där lugna allvaret, seriositeten, låg över det höstmörka köket, där vi satt med våra tekoppar och vinglas, och lyssnade på varandra. Det blev för jobbigt för vissa, för man vet aldrig var man hamnar, vad frågorna väcker i en. Men jag trivdes där. Vi summerade efteråt hur vi hade upplevt det och jag sa: det är egentligen här jag alltid vill vara. 

När tempot skruvas upp, ämnena rör sig på eller i närheten av ytan, och det gäller att vara kvick i samtalet, så måste jag slå på något extra. Lägga i en trögare växel. Försöka hänga med. Jag önskar jag bara kunde sitta stilla, ta in. Men det är som en rundpingismatch, jag måste följa med i vad som sker för att vara beredd när det är min tur, och hoppas att jag träffar. 

Jag insåg härom kvällen att jag kanske för ofta försöker dra folk dit. Till det allvarliga. Jag gör det av intresse och omtanke, men börjar förstå att alla inte vill vara där, det riskerar att blir för tungt, för svårt att komma upp igen. Eller bara tråkigt?

Systrarna i Döttrar konstaterade att deras mamma, kanske som ett symtom på hennes bipolära sjukdom, ofta använde sig av det mörka även när hon hade roligt. Det mörka i henne sken igenom också när hon skapade, levde, skrattade. 

Så är det nog också för mig, på ett sätt. Jag har inte svårt att röra mig från det tunga till det lätta och tillbaka igen. Men jag ska kanske inte förvänta mig att alla andra fungerar likadant? 

Jag funderar på var jag ska ta vägen för att få befinna mig där oftare, utan rädsla för att dra ner andra i hål de inte vill vara i, och sörjer att jag inte längre känner mig hemma i kristendomen och kyrkan. Hade jag trivts där hade jag trivts där, så att säga. Kanske som en liten diakon? Hur ägnar man sig åt sekulär diakoni? Och säg nu inte socionom, tack, även om det är det rätta svaret. 

Skrivkursen känns som att den rör sig i närheten av det jag söker. Det behöver inte alltid vara allvarligt, men det blir lätt så. Man blir naken när andra ska läsa eller lyssna till ens texter, oavsett hur nära texten ligger ens eget liv.  

Så i år ska jag njuta. Njuta av att befinna mig allvarsnära, där jag trivs.