bakhåll

 Jag har en morgon som jag inte borde ha. Snart ska jag få gå hemifrån och skriva, och ändå tappar jag tålamodet när barnet för trehundrade gången ställer sig upp i sin barnstol för att kliva över till mig mitt i min frukost. Jag blir arg, hon blir ledsen. Jag skäms och stirrar ner i vaxduken med brännande tårar. Hon lägger sitt huvud mot mitt bröst och säger "hej mamma" mellan snyftningarna. 

Såklart ska hon få sitta hos mig. Jag ska ju snart gå. Få ha mig själv för mig själv i flera timmar. 

Men jag blir vansinnig av att inte få den lilla, lilla stunden, den lilla koppen te, den lilla skålen gröt, utan att behöva väja för ett krängande barnhuvud när det ska in i munnen. Varför blir jag vansinnig? Vilken anledning som än ligger bakom så är jag övertygad om att den inte är charmig.

Min kille har föreslagit att vi ska vara bestämda. När vi äter, äter vi, och sitter i våra stolar. För min skull, för att jag ska få äta. Jag minns när jag vikarierade på en förskola för flera år sedan. Jag minns hur ett barn i hennes ålder tvingades att sitta i sin stol vid maten. Hennes ögon, hennes förtvivlan. Jag klarar inte av det, säger jag. Men jag klarar uppenbarligen inte heller alternativet.

Det är en dag med pms utan någon pms att skylla på. Jag vet inte vad det är. Jag blir förorättad när jag inte kan komma åt universitetets wifi utan att vara student. Jag får prestationsångest av en harmlös liten skrivövning. 

Är det hösten, är det post-pms, är det förkylningen som mitt barn hostar ut över kudden? Jag var verkligen inte förberedd på den här känslan, den här stämningen i kroppen. Den överraskade mig. Och det hjälpte inte att ränna runt i universitetets själadöda lokaler i jakt på en plats att skriva. Först nu när jag – med all önskvärd tydlighet, berövad på internet – inte längre är universitetsstudent kan jag se det. Allt är beige. Allt är unga vuxna som vandrar runt i beige med sina kaffemuggar och lunchlådor. Såklart köper också jag en kaffe, fast jag inte skulle, den är billig och smakar därefter.