torsdag 1 juni 2023

fontänen

 "TÄ!" ropar hon varje gång vi börjar närma oss den, fontänen. Pekar ivrigt och gnider sedan sina fingrar mot varandra, tittar på mig med intensiv blick.

"Ja," säger jag, "du har tvättat händerna där en gång. Nu kommer vi gå förbi fontänen, och fortsätta hem."

Men när hon börjar studsa i vagnen av blotta åsynen av den forsande lilla vattenpelaren, omgiven av en cirkel full av tulpaner och penséer, kan jag inte säga nej. Jag svänger in, parkerar vagnen och lyfter ner henne, behöver inte ens säga till henne att hon inte har stövlar och inte får gå ut i vattnet, hon slänger själv en blick ner på sina fötter och går sedan precis intill kanten och börjar plaska med öppna handflator, spretande fingrar. 

Jag tar upp telefonen, för tjugonde gången när hon för en sekund har ryggen mot mig, och fortsätter en konversation med min syster om en födelsedagspresent. Men snart hör jag "maaammä, mammä!" och ser hennes lilla arm uppfodrande åka fram och tillbaka, ett slängande pekfinger mot vattnet: du ska också känna!

Som beordrat sätter jag mig på huk och känner på vattenytan, vi tittar på varandra och huttrar. Hon springer iväg och jag tar upp telefonen igen. Hon kommer tillbaka med en maskros, kastar den med sikte på vattnet. Den landar bredvid henne på stenläggningen och hon letar förvirrat, gnyr otillfredställd. Jag plockar upp den, ger den till henne för ett nytt försök som slutar likadant. Jag kastar den åt henne och den landar som ett guppande smycke på vattenytan. Hon tittar länge innan hon börjar rafsa bland alla gamla blomblad som ligger dränkta på marken. Jag kan inte längre sitta på huk, flyttar telefonen från bakfickan på jeansen till jackfickan och sätter mig ner på den fuktiga stenen, benen i kors.

Vi kastar blomblad i fontänens lilla sjö. Hon springer runt den för att leta nya blommor, och för varje gång hon hittar en och ska återvända blir hon först desorienterad. Allt ser likadant ut åt alla håll, jag är inte där hon trodde. Jag bestämmer att lagd telefon får ligga och vinkar, ropar hennes namn. Hennes blick kvicknar till och hon kommer springande med en halshuggen, apelsinfärgad pensé. När vi kastat den i vattnet och hon springer iväg åt andra hållet på jakt efter ännu en, fylls jag av minnet av den känsla hon måste ha just nu. Känslan av att göra någonting viktigt, men utifrån ingen annan än en själv. En känsla förunnad barn, och vissa andra, har jag förstått.

Telefonen åker såklart fram tillslut, ändå. Klockan är 16.04, jag reser mig, stoppar ner henne i vagnen och går hemåt med två blöta fläckar bakpå jeansen.

1 kommentar:

hej från olika nyanser av brunt

  Det var så skönt att komma upp från sommaren. Hit dit nästan all snö smält men inget grönt ännu slagit ut. Jag fick insikten när jag på vä...