ur mörkret, och in, och ur

Efter att i alla fall tre nära personer uttryckt att de upplever min blogg som mörk, så har jag lite svårt att skriva. Allt fastnar. Hur kommer de tolka det här? 

Föräldraskapet är tufft för mig, men jag hoppas att det andra också skiner igenom. Att jag har en fantastisk liten person vid min sida, en som jag beundrar och älskar så som de flesta föräldrar älskar sina barn. Så att det känns i varje cell. Så att tanken på ett liv utan henne känns meningslöst. Jag är så fascinerad av den hon är och så nyfiken på vem hon ska bli. Längtar tills vi kan prata med varandra på ett annat sätt, tills hon kan ta egna beslut som jag inte behöver lägga mig i. 

Vi har olika personligheter och det är utmanande. För oss båda. Ingen av oss kan vara något vi inte är. 

Ibland tänker jag att jag sålt in mig fel till henne. Att jag visat förskolläraren och inte människan, så att varje gång människan kommer fram gör henne förvirrad. 

Men varje gång jag tror att hon gett upp mig, att jag varit för orättvis, för hård, för tråkig, kommer hon ändå till mig med en självklarhet, en visshet om att jag finns där och aldrig kommer neka när det verkligen behövs. Precis som min egen mamma. Hon är bäst i krisen. Smågnäll och andra världsliga bryderier faller ofta igenom, och även om det kan vara irriterande så tror jag att det är bra. Eller åtminstone inte dåligt. 

Just nu har jag feber, och den har satt sig i höfterna och låren? Strålar neråt. Jag påminns för första gången om den fysiska känslan när hon snart skulle födas. Tyngden just där. Hon kom ut och var tyst. Jag hann med förvåning tänka ”vad fin den är!?” innan hon togs ifrån mig och försvann. Jag fick hjälp upp ur badkaret och leddes iväg för att sys, en upplevelse flera gånger värre än själva förlossningen. 

Min kille kom in när jag krampaktigt höll lustgasmasken, som inte hjälpte ett dugg, och sa att det var en flicka. Att hon fick hjälp att andas. När helvetesstygnen var på plats rullades jag in till neonatal och såg en varelse med vit snabel. Nålar i huden. Jag var så trött. Lämnade henne i expertisens händer. Hade inga tvivel på att de visste vad de gjorde. Låt mig bara sova. 

Nästa dag ammade hon, utan problem, och tårarna kom. Trillade ner på amningskudden med motiv från Lilla Anna och Långa farbrorn. En liten blomma som jag planerar tatuera in på handleden.

Vi levde på hotell neonatal i en vecka. Jag gick inte ut på tre dagar och en rejäl snöstorm härjade utanför. Vi behövde inte bry oss om den. Vi åt smågodis och jag gick in och ut ur pumprummet, fyllde flaskor. Tredagarsgråten kom och jag kunde knappt titta på henne där hon låg i sin lilla säng, inrullad i matrummet där det stod ”VARSÅGOD LÅDA” på en plastkorg med torrvaror. Min kille gjorde fiberhavregrynsgröt med äpple av innehållet, och det var så otroligt gott.

Efter en vecka åkte vi hem. Nu snorsnarkar hon bredvid mig, jag snorsnarkar bredvid henne. Och så skall det förbli.