som om något hänt

 Titta ut nu, sa min kille framför köksfönstret, det här är kvällen före björkarna slår ut. 

Morgonen efter gick jag mot tågstationen under ett blått tak med försiktigt ljusgröna, vajande stänk. Jag köpte en cappuccino på det enda öppna caféet, gick genom centrum och satte mig att vänta på en av stationens roströda fönsterbrädor.

Tåget kom, jag satte mig vid fönstret och så fort vi började rulla kände jag något som skulle kunna liknas vid en stillsam eufori. 

Jag lyssnade på en podd men inte på vad den sa. Utanför övergick Västerbotten i Ångermanland och jag hade tid att se att det var vackert. 

Jag njuter, skrev jag till min syster.

Är det sant, svarade hon, för jag är inte känd som livsnjutare. (Jag är mest känd för att ha en mycket liten urinblåsa.)

Trots detta, att jag inte är en livsnjutare, har jag njutit nästan oavbrutet i lite mer än ett dygn nu. Njutit ännu mer av vetskapen att det är ytterligare ett dygn kvar innan jag är tillbaka. Jag får bilder av min kille. Barnet som gungar med sin farfar, barnet som leker på köksgolvet, barnet som klättrar på sin pappa i sängen. Och jag kan falla ihop i en hög av gott samvete och fortsätta leka att jag är den jag en gång var, det vill säga ett förvuxet barn som latar sig hos sina stackars föräldrar.

Jag trodde att jag skulle göra allt som om inget hänt. För jag gör allt det vanliga, promenerar, läser, tittar på havet. Men istället känns det som att jag har min första riktiga semester, någonsin. Allt det där vanliga, som förut kunde bli ganska tomt i all sin lyxighet – för ibland har jag spenderat mer tid här än vad som varit nödvändigt – har blivit lyxigt på riktigt. Tid har blivit lyxigt. Förut var tid det enda jag hade.

Jag trodde det skulle kännas som om inget hänt. Men något har verkligen hänt. Det är uppenbart. Jag har fått ett barn, ett barn som är mitt centrum, som tagit över platsen i mig där bara jag fick plats. Det sägs att man aldrig blir densamma som förut. Jag är definitivt densamma, men i en annan verklighet.

Tiden utan något annat än mig själv att förhålla mig till kan jag sakna så plågsamt starkt, men jag inser att jag aldrig vill ha den tillbaka. Och jag antar att det är det här som skiljer mig från de som valt det barnfria livet eller de som på riktigt ångrar att de blev föräldrar (som jag förstår till hundra procent, har inget ont att säga om dem). Förlåt, men jag har väl hittat meningen i mitt barn.

Det är underbart att sätta någon annan framför sig själv. Det är underbart att se sitt eget liv som något sekundärt. Det är underbart att inte hinna känna om man själv fryser, för att man är upptagen med att undra om hon fryser.

Men det är bara underbart om man någon gång får sätta sig på ett tåg, känna sina egna hjärtslag och försvinna.