som om inget hänt

 Var hon trött eller? frågar mamma när jag kommit upp från läggningen. Vanligt trött tror jag, svarar jag. 

De hundra milen med tåg har avverkats igen. Vi lämnade nästansommaren för att återgå till nästanvåren. Barnet börjar bli van tågresenär och jag börjar bli bortskämd av morföräldrarnas omsorg om henne. Jag har korta stunder kunnat stirra ut genom fönstret och sakna att åka tåg själv. Så mycket man kan sakna utan att fatta att man haft det. 

Jag har frågat mina föräldrar om jag får hälsa på dem själv nu, utan barnbarnet. Tycker ni om mig fortfarande? Ett tag har jag planerat att ta en natt på hotell, men inser att ett par nätter hemmahemma är ett bättre upplägg. Hotellfrukost utan att behöva passa tid, hotellrum utan det opersonliga, hotellbar utan ensamheten. 

Varje gång jag kunnat göra något utan barnet, det där som jag gått så länge och tänkt på, så har jag slagits av hur neutralt det känts. Som ett antiklimax. Jag vet exakt hur det där är, jag har ju gjort det så många gånger. Så nu försöker jag undvika förväntningarna på den rena njutningen, för att bara fokusera på vetskapen om att all tid för mig själv är för alla inblandades bästa, oavsett om jag älskar den eller inte. 

Jag kommer alltså sitta på tåget ner, lyssna på podd och titta på landskapet, som om inget hänt. Jag kommer gå promenaden bort till lägdan framför det gulliga berget, där jag för första gången hörde en trana ropa för flera år sen, som om inget hänt. Jag kommer lägga mig i mina föräldrars soffa med en kaffekopp, och läsa, som om absolut inget hänt. 

Är du trött eller, kanske mamma frågar. Och jag svarar: vanligt trött, tror jag, helt vanligt trött.