min grej: promenaden

 Det tråkigaste jag visste när jag var kanske 11 år var att duscha. Näst efter det: promenaden. Påminn mig om syftet nu igen? Gå bara för att gå? Motion, vad är det ens? Jag är 11.

Sträck på dig, sa de när jag med katastrofal hållning spatserade surmulet på fuktig sågspån. Lyckligt ovetande om att just detta senare i livet skulle bli min livlina.

"Jag kan skjutsa dig", brukar min vän säga, "men det får jag väl inte."

Nej, allt som oftast får hon inte det. Jag går. 

Jag kan inte köpa snygga skor. Jag måste köpa praktiska, så att jag alltid kan välja att gå. Hem, dit, tillbaka. Att titta ner på mina fötter för att konstatera att de inte är kapabla till promenad ger en svag känsla av instängdhet.

Vem är jag om jag inte kan sätta den ena foten framför den andra, i ett lite för hetsigt tempo? När jag känt att jag inte kunnat någonting annat, så har jag åtminstone kunnat det. För något år sedan pratade jag med någon om mina intressen, och just då kunde jag inte komma på något värt att kalla intresse. Förutom att jag går mycket då, sa jag. Det kanske kan bli din grej, sa den.

Tja, tänkte jag, det känns lite som att ha att köra bil i 50 kilometer i timmen som intresse. Men varför inte.

När man pratar om att vara i rörelse är det ofta en metafor för att ta sig fram i livet, att uträtta saker, vara på väg mot mål man satt upp. Promenaden är den konkreta rörelsen, den mest basala rörelsen, huvudrörelsen. Den som inte nödvändigtvis behöver ett mål för att vara berättigad. Jag antar att jag tycker om att befinna mig där, i rörelsen utan mål. Eller med ett mål, men oviktigt.

Efter förlossningen gick jag på slentrian mina tiotusen steg efter bara någon vecka. Det är inget skryt, jag behövde täta pauser efter vägen, underlivet bultade högljutt, undrade vad jag höll på med. 

När jag gick en längre sträcka bara härom dagen kände jag tydligt att promenadkonditionen inte är tillbaka, och det stressade mig. Det här ska ju vara min superkraft. Mitt neutrala rum som inte kräver ansträngning. 

Men sänk bara tempot då, tänker ni. Det går inte. Det finns ett grundtempo inprogrammerat. Kroppen gasar med det i sikte tills den stöter på motstånd. 

Jag får omfamna pausen istället, sätta mig på en jävla bänk. Låta något bulta en stund. Sedan vidare.