standardvardagen

 Nu är den här.

Jag har inte skrivit på länge eftersom mitt självförtroende i vanlig ordning dalar när jag arbetar med det jag är utbildad till, trots att det inte är fulltid, trots att det faktiskt är på den bästa arbetsplats jag varit på hittills, både vad gäller kollegor och praktiska förutsättningar. Men det är någonting med själva kulturen som jag bara inte kan känna mig hemma i. Jag kan med lite för stor ansträngning prestera min yrkestitel, jag kan inte vara den. Dags att börja öva in frasen "jag arbetar som..." istället för "jag är" när någon frågar vad jag jobbar med.

Och mitt barn luktar som någon annan när jag hämtar henne. Jag känner mig som en fumlig förskoleförälder som inte kan svara på frågor om schematider och kläder, känner mig ovan på den sidan av relationen. 

Jag drömmer om en skrivhelg. Under sommaren har jag kastat så många blickar på mitt projekt som kan räknas på handens fingrar. Klickat upp dokumentet i mobilen, läst igenom något löst kapitel, flyttat något kommatecken. Nu precis i terminens början har jag vid två skrivtillfällen med de gamla kursarna slitit mitt hår, undrat vad fan det är jag har framför mig. Hur långt är det, hur förhåller sig delarna till varandra, vad saknas, vad är överflödigt, hur i hela friden skaffar man sig en överblick?

Men så satt jag kvar efter att de andra hade gått igår, åt världens ovärdaste sallad på espresso house (är deras mat ett skämt?) samtidigt som jag knattrade ner en ny scen som kändes.

Och jag kände, om jag i alla fall någon gång skulle kosta på mig att få arbeta med det här lite mer koncentrerat. 

Jag såg framför mig pensionatet vi bodde på i somras. Den inglasade verandan med utsikten över de vågiga bergen och vattnet. Det nybakade brödet till frukost och sedan: slita mitt hår. Skriva.

kalldusch

 Blåbären är orimligt stora och många, vattnet ligger blankt i vikarna och en havsörn försöker hålla sig i luften medan den, antar jag, spanar ner i vattnet. Barnet sitter i bärstolen på min killes rygg och har sjungit oavbrutet i säkert tjugo minuter. Hon komponerar eget, något om svamp som man inte får äta och blåbär som är så gott, någonting om en sten och någonting som är bra. Jag hör inte så noga för jag går en bit framför, men jag tror inte jag har känt så mycket kärlek som jag gör just nu. Det är som att den pumpar ur mig, rundar mitt huvud och fladdrar bakåt mot henne.

Om två dagar börjar jag jobba. Om en vecka börjar hon förskolan. Någonting som liknar en standardvardag närmar sig efter föräldraledighet och skrivkurs och kanske är det därför ömheten pumpas ur mig sådär våldsamt. Allt hon är nu har hon blivit med oss och dem vi valt åt henne. Nu ska andra in. Fy fan vad läskigt.

Och jag ska lämna henne hos en annan vuxen för att själv gå iväg och vara den andra vuxna för någon annan förälder. Man får inte tänka på det för länge, det är för konstigt. Usch, nu tänkte jag på det för länge. 

Imorgon min sista dag i frihet. Ack, mellanläge. Mitt sämsta. Kanske för att jag ordnar mitt liv så att mina mellanlägen nästan alltid befinner sig mellan något känt och något okänt, till skillnad från de flesta som ändå rör sig mellan kändheter i varierande popularitet. Om jag ändå visste vad jag var på väg mot. Istället plågsam kalldusch efter plågsam kalldusch, samtidigt som jag försöker påminna mig om att man alltid vänjer sig efter en stund 

som det heter

 Risken att vara dålig. Man måste väl ta den. 

Jag har en bekant som är sjukskriven tills vidare, och utifrån vad jag förstått så beror det delvis på en reell panik över att vara dålig. Den här personen är så överjävla medveten om vad som är kvalitet och inte inom sitt yrkesområde, och står inte ut med att eventuellt inte nå upp till sina ideal. Det blir förlamning istället, oförmåga att prestera utan ångest.

Jag förstår det så otroligt väl. Skulle kunna trilla dit om jag inte aktar mig. Och att akta mig betyder att trots allt göra saker som riskerar att bli dåliga, patetiska, obegripliga. Eller bara medelmåttiga. Jag har vid snart trettiofem års ålder nästan insett att jag behöver, som det heter: kasta mig ut. 

Jag gör det inte fullt ut, med hull och hår, utan skyddslina osv. Jag gör det så gott jag förmår. Till exempel mitt nya lilla skrivjobb, där jag kommer behöva prestera innehåll på utsatt tid. Vilken skit det riskerar att bli. Och så har jag sagt ja till att jag och två gubbar i min närhet ska spela musik, i ett visserligen otvunget sammanhang, men ändå. När vi övar hör jag varje falsk ton som lämnar mig. Det låter bra, säger pappa, men jag vet att det inte gör det. Ibland, absolut. Och mestadels helt okej. Men inte jättebra. Jag slits mellan att det är otroligt roligt att sjunga, och det oerhört plågsamma i att jag inte gör det jättebra. Nu tänker jag ställa mig framför människor (som förmodligen inte bryr sig ett dugg) och bara göra det ändå. Hu. 

Att inte kunna sin grej, oavsett grej, vid trettiofem kan jag fastna i som oerhört pinsamt. Folk i min ålder är liksom kirurger by now och jag kan bara lite av varje, om ens det. Men vad ska jag göra? Min tid att vara dålig är nu. Kanske hinner jag bli bra, kanske inte. Men då har jag väl, som det heter: åtminstone försökt.