kalldusch

 Blåbären är orimligt stora och många, vattnet ligger blankt i vikarna och en havsörn försöker hålla sig i luften medan den, antar jag, spanar ner i vattnet. Barnet sitter i bärstolen på min killes rygg och har sjungit oavbrutet i säkert tjugo minuter. Hon komponerar eget, något om svamp som man inte får äta och blåbär som är så gott, någonting om en sten och någonting som är bra. Jag hör inte så noga för jag går en bit framför, men jag tror inte jag har känt så mycket kärlek som jag gör just nu. Det är som att den pumpar ur mig, rundar mitt huvud och fladdrar bakåt mot henne.

Om två dagar börjar jag jobba. Om en vecka börjar hon förskolan. Någonting som liknar en standardvardag närmar sig efter föräldraledighet och skrivkurs och kanske är det därför ömheten pumpas ur mig sådär våldsamt. Allt hon är nu har hon blivit med oss och dem vi valt åt henne. Nu ska andra in. Fy fan vad läskigt.

Och jag ska lämna henne hos en annan vuxen för att själv gå iväg och vara den andra vuxna för någon annan förälder. Man får inte tänka på det för länge, det är för konstigt. Usch, nu tänkte jag på det för länge. 

Imorgon min sista dag i frihet. Ack, mellanläge. Mitt sämsta. Kanske för att jag ordnar mitt liv så att mina mellanlägen nästan alltid befinner sig mellan något känt och något okänt, till skillnad från de flesta som ändå rör sig mellan kändheter i varierande popularitet. Om jag ändå visste vad jag var på väg mot. Istället plågsam kalldusch efter plågsam kalldusch, samtidigt som jag försöker påminna mig om att man alltid vänjer sig efter en stund