Barnet har lärt sig. Varför vi ibland försvinner. Eller i alla fall att vi ibland försvinner och vilka ord man kan applicera på det faktumet. Mamma jobba. Mamma sjunga kör. Mamma keramik. Mamma springa. Pappa springa. Pappa fiska. Pappa pingis.
Mamma ledig. Mamma hemma, pappa hemma. Det är såklart bäst. När jag tänker på att vi är hennes liv, hennes hela liv, måste jag hålla mig hårt i någonting.
Hur går det att jobba på förskola, när ens eget barn också är på förskola, frågar frisören, innan hon vet att ingen av oss, varken jag eller barnet, befinner oss i förskolans värld just nu. Jag förklarar, men säger att jag har funderat på det. Absurditeten i det. Hejdå, nu lämnar jag dig här för att gå och ta hand om någon annans barn istället. Det blir sjukare och sjukare ju mer jag tänker på det. Jag vet inte om det kommer att gå. Jag måste söka jobb på hennes förskola? Alltså på riktigt. Vänliga överbeskyddande hälsningar. Eller hitta det där andra jobbet, kanske gör jag det en dag.
Samtidigt, när jag nu sitter framför en dator hela dagarna, så förstår jag ju vad jag ser i förskoleyrket. Utomhuset. Verkligheten. Rörelsen. Men kanske kan jag få båda, på något sätt.
Tänk vad perfekt om du kunde kombinera (ej heltid) förskolejobb med skrivande! Låter som en bra kombination av verklighet och introspektion.
SvaraRaderaJa det hade varit perfekt, verkligen. Och är nog inte helt omöjligt. Och vad fint med en liten kommentar nu när bloggen kommer längre ner på prioriteringslistan <3
RaderaJag fortsätter kika in då och då även om det inte bloggas så ofta- gör absolut ingenting :) Tycker du skriver så mysigt!
Radera/Beata ;)
Radera