hälsningar från en tisdag i oktober

Jag klipper mig på 30 minuter. Frisören säger att allt fler gör så, nu på hösten, bokar tid bara för att trimma, trots att det skulle behövas en riktig klippning. Hennes nästa kund har också bråttom. Jag skäms för att ha bråttom, när jag inte egentligen har det. Jag försöker lista ut hur folk egentligen gör, de som på riktigt har saker att göra. Jag har börjat göra småjobb, en kväll här, en kväll där, och helt plötsligt måste man pussla. För att hinna vara med barnet, för att hinna vara själv, för att hinna jobba, för att hinna plugga, hinna träna. För att ens kille ska hinna vara själv, hinna träna, osv.

Barnet har lärt sig. Varför vi ibland försvinner. Eller i alla fall att vi ibland försvinner och vilka ord man kan applicera på det faktumet. Mamma jobba. Mamma sjunga kör. Mamma keramik. Mamma springa. Pappa springa. Pappa fiska. Pappa pingis. 

Mamma ledig. Mamma hemma, pappa hemma. Det är såklart bäst. När jag tänker på att vi är hennes liv, hennes hela liv, måste jag hålla mig hårt i någonting. 

Hur går det att jobba på förskola, när ens eget barn också är på förskola, frågar frisören, innan hon vet att ingen av oss, varken jag eller barnet, befinner oss i förskolans värld just nu. Jag förklarar, men säger att jag har funderat på det. Absurditeten i det. Hejdå, nu lämnar jag dig här för att gå och ta hand om någon annans barn istället. Det blir sjukare och sjukare ju mer jag tänker på det. Jag vet inte om det kommer att gå. Jag måste söka jobb på hennes förskola? Alltså på riktigt. Vänliga överbeskyddande hälsningar. Eller hitta det där andra jobbet, kanske gör jag det en dag. 

Samtidigt, när jag nu sitter framför en dator hela dagarna, så förstår jag ju vad jag ser i förskoleyrket. Utomhuset. Verkligheten. Rörelsen. Men kanske kan jag få båda, på något sätt.