vuxna barn

 Efter studenten skulle man flytta från stan, så jag gjorde det. Mina föräldrar lämnade mig hulkgråtandes på en deppig folkhögskola. Man kan vara hemskt liten när man är nitton år.

Anspänningen. De ansträngda orden till internatgrannarna. Scanningen, kommer vi bli vänner? Känsligheten. För vilka som tog upp luftrummet, skapade ramarna. Plågan av att behöva leva i skuggan av dem, ständigt påverkas av dem, av medvetenheten att de var mittpunkten. Och det var ju i mittpunkten man skulle befinna sig, visst? Inget att diskutera.

Här sitter jag igen. På en deppig folkhögskola. Fjorton år har gått och jag får äntligen ett kvitto på att jag inte är nitton år längre (jag har nämligen varit osäker). Jag bryr mig inte så som jag brydde mig då, jag behöver inte. Och lättnaden är enorm. Det får bli stelt, det får bli tyst, och det är såklart lite tråkigt, men det kommer inte åt mig. Äter mig inte.

Jag satt på tåget hit och pendlade mellan nervositet och lugn (och dåligt samvete för att ha åkt ifrån mitt febriga, gråtande lilla barn), och funderade på det där med vänskapandet. Hur jag kanske får acceptera att människor jag på riktigt vill släppa in i mitt liv dyker upp med väldigt långa mellanrum. De växer på sällsynta träd. Jag var tvungen att skriva till en av mina närmaste just nu, tala om för henne att hon är viktig. Att hon besitter den där sällsynta förmågan att både leda och ledas, att både lyssna och prata, att uppskatta och låta sig uppskattas. Att visa sig svag, att vara den starka. Allt det skrev jag inte. 

Vår första uppgift var att flödesskriva. Kräkas ord i tre minuter. Jag skrev om auktoriteter, för när jag var nitton tog också de upp min värld. Alla som stod framför en skara, alla som fick tala utan att bli avbrutna, berätta vad de kunde, de var auktoriteter och jag stod under dem. Det var en självklarhet. Lärare var lärare, för att de visste mer. Även mer om mig än jag själv gjorde. 

"Ingen vet vad de håller på med", har min mamma sagt. Trots att det inte är helt sant, så är det ändå det, och det är först nu jag också kan känna det. Först nu som jag kan se raden av vuxna barn som står där framme i lärarkollegiet. 

Fjorton år tog det att bli vuxen. Vuxnare.