Höstljus, brukar jag och min syster skriva till varandra någonstans i augusti. Ofta alldeles för tidigt för vad man är beredd på. En dag höjer man blicken mot träden och de har en ny framtoning. Löven matta, skuggorna skarpa. Till och med vinden beter sig på ett nytt sätt i grenarna, inbillar man sig. I år var jag först att skriva. Det blev den nionde.
Idag gick vi från älvsbadet mot bilen, jag bakom de andra två, och jag slogs av absurditeten i höstljuset. Det var så skarpt, så hänsynslöst, som en strålkastare mot en bandyplan. Kanske med ett visst inslag av värme, absolut, men ändå.
Jag är mitt i en brytpunkt. På tisdag tar jag tåget till uppstarten av skrivkursen. Människor jag inte vet något om kommer snart vara en del av mitt liv. Jag kommer inte längre vara bara en mamma, innesluten i den värld som är mitt lilla barns, solen som den kretsar kring. Vad man än säger om föräldraledighet, att det inte är någon ledighet, så har den ändå, på ett plan, varit det för mig. Ledighet från alla andra plikter och skyldigheter. Mitt i den enorma utmaning ett första föräldraskap är så har alla andra utmaningar legat på hyllan, för att en dag tas fram och dammas av. Den dagen närmar sig och jag tror att jag är beredd?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar