Solen står som högst när jag cyklar. Smultronröda diken swishar förbi i ögonvrån och det luktar sommarkanin, varmt hö. Gräsklipp och hav. Jag försöker cykla upp för backarna men det går inte. Minns mitt tioåriga jag som följde med pappa på cykeltur, motvilligt, det fanns väl inget annat att göra. Pappa berättar hur jag snabbt och ilsket cyklade upp för backarna, inte för att jag var stark och snabb utan för att jag ville bli av med dem så fort som möjligt. Ingenting har förändrats, jag besitter fortfarande den märkliga blandningen av lathet och beslutsamhet.
”HelVETE vad dålig kondition jag har”, skriver jag i gruppchatten med mina två kompisar som råkar vara både gifta och hobbycyklister. Skickar screenshot på kartan där jag ritat upp slingan jag cyklar, mest för att få en anledning att stanna i skuggan.
”Heja dig!” skriver cyklistfrun som för några dagar sedan med, för mig, beundransvärd energi sprang fram och tillbaka på en skogsstig för att roa min dotter. Beundransvärd för att hon födde barn ett halvår efter mig. Själv blev jag andfådd bara av att se på.
Jag cyklar för att jag har funderat på antidepressiva för länge nu och det finns bara en anledning till det. Pulsen måste upp. Jag cyklar för att något i min hålfot verkar inflammerat, jag vågar inte promenera
I soffan hos en vän bläddrade jag i Klara Wikstens serieroman Dagarna och kände igen mig plågsamt mycket, i hennes ensamhet, jobbsök, sociala fobi. Men mest i hennes promenader, många och snabba. Konditionen kommer gratis när promenaden är ens bästa ångestdämpning, ens bästa förebyggande åtgärd. Förut, så fort något började gnaga, kunde jag bara snöra på skorna, öppna dörren. Nu måste det planeras, organiseras, vägas mot andras behov. Och värst av allt, det har blivit en ansträngning. Jag har alltså påtvingats ett mål: promenaden måste återställas, bli vad den en gång var. Annars vet jag inte vem jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar