Idag försökte jag göra något som hände då och då pre-barn: somna dagtid i en soffa. Jag tänkte att det måste väl funka. Lägger man sig ner i en soffa, somnar man till slut. Jag försökte lura mitt system.
Systemet lät sig inte luras. Så fort sömnen närmade sig, fylldes blåsan. Så fort sömnen närmade sig, kom jag på att mitt barn fanns en trappa ner och kanske snart skulle vakna. Så fort sömnen närmade sig, blev jag medveten om att sömnen närmade sig.
Det är lätt att undra varför många barn kämpar så mot sömnen. Ni är ju så trötta, bara låt det hända! Men att vara medveten om sömnen när den kommer är olustigt. Jag var med om det första gången när barnet kanske var fem månader och jag verkligen behövde somna. Jag upplevde det som att jag låg på en smal planka, och på båda sidor om den bredde sömnen ut sig. Den kändes främmande, och om jag tappade balansen skulle jag falla ner och omslutas av den. Jag ville inte. Försökte krampaktigt hålla kvar kroppen i det kända, trots att den skrek efter vilan.
Jag somnade aldrig i soffan. Men den här gången hade någon surrat fast mig vid den där plankan och jag krängde hit och dit för att komma loss, nuddade sömnens yta med någon kroppsdel. Förblev ovanför. Försökte trösta mig med att jag åtminstone hade ”vilat”. Om att hela tiden tänka på en onåbar sömn, medan molnen ändrar form utanför fönstret, räknas som att vila.
Alltså ja! Det är ju helt omöjligt att kunna somna vid sådana tillfällen. När jag kommer ihåg det brukar jag försöka lyssna på någon avslappningsövning, eller yoga nidra (yogisk sömn). Även om man inte somnar så slappnar kroppen av lite iaf, så man blir mindre planka.
SvaraRaderaDet är väldigt smart. Hjärnan måste riktas mot någonting för att inte riktas mot allt!
Radera