Klockan är 21:51. Jag har gått och lagt mig bredvid barnet, vars lilla kropp ångar av värme trots inget täcke i den kalla källare vi sover i för tillfället. Resten av familjen tittar på en gammal James Bond. Jag satt bredvid och scrollade. Kan inte ens titta på det för allmänbildning, eller ens med ironi, det är förjävla tråkigt. Ge mig en tjejfilm.
Vad annat? Mina rymligaste jeans har helt plötsligt slutat vara just det. Jag känner ett starkt behov att inte synas. En liten falsk ton i samspelet mellan mig och min kille blåser upp till orimlig storlek i min kropp och jag stänger av. Jag beställer i en bar. Jag kommer tillbaka och frågar min syster hur man känner sig bekväm när man beställer i en bar. Jag vet inte, säger hon, jag har inte det problemet.
Jag tittar i min lilla app och ser att mensen är nio dagar bort. Min kropp är tillbaka, någorlunda, efter graviditeten, amningen är nästan ett minne blott, och så ska den här cirkusen återvända. För att om bara några år ersättas av en annan cirkus när den här abrupt tar slut. Vad kul.
För ett tag sen var jag deppad några dagar, och fick frågan om mitt nyupptagna bloggande kunde ha med saken att göra. Att jag helt plötsligt befinner mig mer i huvudet, med spaden i känslorna. Gräver upp grejer som kanske låg bra där de blivit lagda.
Misstanken provocerade mig. Kanske för att det fanns ett korn av sanning däri. Men den här gången tänker jag lägga skulden på det annalkande blodet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar