att vara vän

Du behöver eld, sa min vän. Jag hade just berättat att jag har svårt att umgås ensam med en person i vår vänkrets. Vi har för lik energi, jag behöver vara framåtrörelsen trots att jag inte vill, inte kan. Att vara dragare klär mig inte. 

Jag behöver eld. Och eld har jag fått. Jag har varit seriemonogam med vänner. Alla har de varit personer med allt från stor till magnetisk dragningskraft. Inte bara på mig. 

Ibland undrar jag vad de sett i mig. Ibland tror jag att jag bara varit någon sorts lugn hamn att landa i mellan allt som varit kul på riktigt för dem. Sen tänker jag att jag är orättvis. Så enkelt har det förmodligen inte varit. Men någonstans har det ändå tagit slut. Jag har hittat en ny, flyttat, eller glidit iväg efter att vi konstaterat att vi inte kan vara det vi vill för varandra.

25 år var jag när jag inledde min första riktiga kärleksrelation, och den pågår. Jag har alltid längtat efter den där pålitliga, stabila relationen, den som finns där bara man öppnar dörren. Jag har förgäves sökt den i vänskaper. En psykolog sa: men är det rimligt att kräva umgänge oftare än en gång i veckan?

Vänskap är en så svår gren.

25 år var jag när jag inledde min första vänskap där det känns som att vi båda vill umgås lika mycket och har någorlunda lik energi. Så kom barnet och gjorde det som barn gör. Slukar en. Jag försöker att inte försvinna in längre in i familjebubblan än jag måste. Jag hatar att jag plötsligt kommer sent, har glömt, inte orkar, inte kan. Är så ovan att vara den. Har jag råd att vara den?

I åttonde klass valde jag bort mitt kompisgäng för att jag inte längre kände igen mig själv i saker de sa och gjorde. Jag sa att det inte gick längre. De accepterade, släppte mig och jag var ensam. Sen dess har jag varit spänd. I alla relationer. Även de mest självklara, där jag borde kunna sänka axlarna. 

Jag kan inte sänka axlarna. Borde jag ha stannat kvar?